Göteborgsposten – 9 februari 1866, sida 3

kännande af eröfringsrättens befogenhet. Saken är af stort och omfattande intresse, isyno — nerhet som man måste sammanställa den med författningskampen mellan Ungern och Österrike. Den österrikiske kejsaren har nemligen länge sökt med maktspråk indraga Ungern i den österrikiska staten, utan att dock kunna lyckas. Ungrarne ha rest häremot ett kraftigt motstånd, stödjande sig vid ingångna tördrag, och äro nu på väg att skola aftvinga kejsaren medgifvandet, att de endast genom personalunion äro förenade med Österrike och i allt öfrigt fullkomligt sjelsständiga och oafhängiga. Den preussiske konungen vill nu beherrska Lauenburg, sannolikt äfven Slesvig och Holstein, såsom eröfrare, men utan att lemna det eröfrade åt preussiska staten och dess garant, nationalrepresentationen. Denna fordrar nu detta öfverlemnande. Går konungen slutligen in derpå, skall kanske deputerade kammaren tacka för gåfvan och — såmedelst förklara sig för hertigdömets erötrare. Det är en farlig väg för ett folk att beträda. Saken har emellertid, som sagdt, det allmännare intresse, att vi anse oss här böra meddela ur det nodsatta utskottets betänkande om Lauenburg följande: Det är en inom den tyska statsrätten erkänd grundsats, att allt hvad regenten förvärfvar af folkrättslig egendom och suveränitetsrättigheter skulle betraktas som en åtkomst för staten. I den wärtembergska författningen är tillochmed den ur förhållandenas natur i sjelfva verket härflytande grundsats uttryckligen fastställd, att all med statens medel gjord förvårfning skall behandlas som statens egendom. I här i fråga varande fall inträffa bådadera. Till konungen har genom folkrättsliga fördrag afträdts och öfverlåtits herraväldet öfver Lauenburg. Och ätkomsten har endast blifvit till genom kriget mot Danmark. I det i fjol afgifna memorandum öfver krigskostnaderna åberopar sig den kongl. statsregeringen sjelf med hänsyn till hertigdömena på eröfringsrä ten, och af de offer, som Preussen gjort i kriget, härleder hon pligten och rätten, att betrygga Preussens statsoch hushållningsintressen vid hertigdomenas blifvaade gestaltning. Kriget har förts med preussiska medel, ansträngningar och blod, Wienerfreden och Gasteinskonventionen har H. M:t konungen icke afslutat såsom enskild person, utan som representant för den preussiska staten. Landet är derföre obestridligen vunnet åt staten och bör ej behandlas som en kronans enskilda egendom. Mot personalunionen anmärker utskottet: Systemet af personalunion mellan skiljda territorier och dominialinstitutioner, hvilket bragt tyska riket till undergång och för Österrike förblifvit en orsak till svaghet och bryderier, men hvarpå Preussen alltsedan den store kurfurstens tid gjort slut, står i strid mot den moderna statens grundsatser och ändamåi, likasom det är oförenligt med författningsenliga institutioners verksamhet. Det kan aldrig tillämpas i större mån, utan att sätta statens makt och intressen i fara. Den tillämnade personalunionen har redan ledt till den abnormitet, att tvenne preussiska ministrar, grefve v. Bismarck såsom representerande Lauenburg och grelve v. Itzenplitz representerande Preussen, med hvarandra afslutat ett statsfördrag angående postförvaltningen i Lauenburg. Återvändandet till ott föråldradt och statsvidrigt system kan knappast förklaras annorlunda, än af den närvarande statsregeringens tendenspolitik, hvilken antingen fö jer silt partis och det lauenburgska ridderskapets feodala traditioner, eller söker att genom en oriktig grundlagsuttolkning. hvilken tillstädjer personalunionen, äfven i denna Iräga utestänga folkrepresentationens nödvändiga medverkan. Det är visserligen f. n. endast fråga om ett land af c:a 20 qvadratmil och med knappast 50,000 innevånare. Men detta tillvägagående skulle för framtiden kunna behandlas som ett precedensfall för personalunioner af större omfång och mera omfattande betydelse. Desto mindre bör nu för första gången en falsk och statsvidrig princip tillämpas. Det är förut genom telegrafeu bekant, att deputeradekammaren med stor majoritet antagit detta utskottets betänkande. Hvad Bismarcks regimente i Preussen angår, synes det nu såväl inåt som utåt hafva kommit till den punkt, der det måste antingen bära eller brista. Preussens författning är enl. grundlagen konstitutionel, men faktiskt regeras der despotiskt. Under flera år har den folkvalda representationen blifvit kränkt i sina rättigheter och hånats af den hänsynslösa regeringen; bevillningsrätten är en ren illusion; tryckfriheten existerar äfven på papperet, men i sjelfva verket har regeringen makt ölver pressen, dels genom sitt godtyckliga tillvägagående och dels genom sitt inflytande vid domstolarne. Med församlingsfriheten är det på samma sätt. Borgarne ha lof att samlas, men då det sker för ett ändamål, som regeringen ej tycker om, förbjuder hon mötet under en eller annan förevänning, och komma personer det oaktadt tillsammans, skringras de af polis och soldater. Hittills har det likväl funnits ett ställe, der man kunnat fritt yttra sig, och det har varit i dep. kammaren. Der fick den harm luft, som flertalet hyser mot den skamlösa regeringen, och dermed lät man sig tillsvidare nöja i förväntan på bättre tider. Det var ett slags säkerhetsventil, men nu har regeringen äfven tillslutit den. Det står i grundlagen, att en deputerud icke kan ställas under åtal för sina i kammaren fällda yttranden, utan denna senares samtycke. Men så långt har det nu kommit i Preusson, att domstolarne, isom ofvan antyddes, ej äro lagens upprätthållare, utan dess förnekare. Klagomål härölver ha upprepade gånger blifvit väckta i dep. kammaren, och nu har man erhållit de ovedersägligaste bevis på det grundade i dessa — — 0 — OL DM TZ — —— ——— — —2— I — ——