Göteborgsposten – 9 februari 1866, sida 1

org. TIYCKt hos D. F. Bonnier. 1866. na rysansvärda skildring var sriherren sjelf skinande glad: landets olyckliga ställning Linom en kort eller sen framtid (ett favorituttryck som ofta begagnades) gick talaren alls icke till sinnes — och när han slutade, så hotade han med att i ett följande plenum återigen taga till ordet. Nu var klockan half 3 och landtmarskalken, som upplyste att ytterligare 24 talare anmält sig, afbröt plenum, till det uttröttade och hungriga publikums stora belåtenhet. I presteständet var den kristliga kärleken för dagen bannlyst. Den djupt kända förtrytelsen otver regeringens medverkan till representationsförändringen bröt löst i traktatfrågan. Flera talare kunde alls icke och blott några törmådde efter den yttersta ansträngning qvåfva sin vrede. Fäderneslandets framtida bestånd undergräfdes, regeringens maktmissbruk hotade grundlagens helgd — se der de begge thema på hvilka de upphetsade talarne i oändlighet varierade. Några talare förekommo mig som hade de krucifixet i den ena men dolken i den andra handen. Man måste mecgitva att aldrig tillförene har presteståndet mindre än nu visat att de icke äro försonlighetens apostlar, och aldrig fullständigare än nu visat sin olämplighet såsom ett riksstånd. Biskop Annerstedt började leken. Han ville visst inte kompromettera regeringen nu för Europa — Gud bevars för något sådant! och derföre ville han bifalla traktaten för ett år Ätills det nya statsskicket inträdde med all sin utlofvade välsignelse. D:r Lindgren hade alls ingen miskund med regeringens ledamöter, men med konungen — det hette ej längre nu vår älskade konung — och för hans skull så — låt gå tör ett år med bifallet. Prosten Fant fann sig af omständigheterna nödd och tvungen att instämma med bevillningsutskottet — hvilket gaf kyrkoh. Otterström anledning att längre fram erinra om den bekante Braskens tillägg, en anspelning som gubbarne högeligen ogillade — i tysthet. Prosten Westin ansåg denna fråga vigtigare än representationsfrågan, grufvade sig ökver frihandelns framgång och sinanserras tillbakagång, och kunde omöjligen bifalla traktaten. D:r Ternström törsvarade sig för ständets ovilja deröfver, alt han var den ende presten bland tolf, som i utskottet vågat bisalla traktaten. Men d:r Runsten höll eu långt tal, som ingen i de fem verldsdelarne kan göra elter, om ej möjligen hr v. Knorring, och som ändå säkrare ingen i hela verlden troget kan ätergifva. Erkebiskopen våndades ofvor den myckna dårskapen, som embetsbrodren förlustade sig med, äfven åhörarne nere i salen skrattade; men doktorn blundade och gick på som Paulus på de korinther, och mente alt traktatens förkastande skulle höja landets kredit och befästa presteståndes missaktade sjolfständighet. Kyrkoh. Englund förklarade att han platt inte begrep trågan och bevisade det ock ovedersägligt i ett långt skriftligt anförande, hvars uppläsning gjorde honom sjelf mycken möda, och åhörarne ej mindre. Men slutet på visan blef afslag. Doktorerna Thyselius och Säve samt prosten Palmlund och kyrkoh. Otterström bifollo traktaten, den senare i elt ömsom allvarligt ömsom satiriskt föredrag, riktadt mot biskop Annerstedt, som han tog för hufvudet, att ioke säga i lufven. — Och så afbröts plenum på förmiddagen. I borgarståndet fick hr Muren först ordet; frihandlare till lif och själ, ehuru sjelf tabrikant, talade han med kraft för traktaten. Å dragande kall, såsom fabrikanternas i Norrköping målsman, uttalade hr Sääf sjufallt ve ötver traktaten. Hr Wern visade att vår tulltaxa ännu i många fall är orimligt hög, och törklarade att i franska traktaten såg han en god början till bättre handelsgrundsatser. Flera framståcnde ledamöter i ståndet talado för traktatens obetingade antagande. Men hr Sandvallxon, sin natur trogen, var rysligt arg, och om möjligt mera rå än vanligt. Eu exempel derpå vill jag anföra. Han gick nemligen i oförsynthet derhän, att han yttrade det han ej känt mer än en jordbrukare som varit srihandlare, denne var ledamot af borgarståndet vid förliden riksdag, men han tog in blåsyra och dog derat. Detta nedriga förtal väckte en obeskriflig harm i ståndet, men den slappe talmannen hade ej nog mod att afbryta och tillrättavisa talaren. Han uppbar dock de mest omisskänneliga bevisen på ståndets förtrytelse. Bondeståndets debatt var liflig och sakrik. Ätven der ville de anseddaste bifalla traktaten, och ni torde redan innan detta bref framkommer ha erfarit såväl borgaresom bondeståndets beslut.