Göteborgsposten – 9 februari 1866, sida 1

len, hos E. Dahlstrom, i Majorna, hos T. Nilsson Göteb. Han betonade särskildt det egendomliga förhållandet, att de starkaste antallen mot konungens hittills aldrig bestridda rätt att afsluta handelstraktater, nu kommo frän samma håll. som nyligen i en annan fråga (representationsfrågan) visat så stor omtanka för en stark konungamakt, hvilken samma sida nu syntes benägen att försvaga. Grefven antydde vidarezatt då obestridligt vore, att Sverige genom traktaten med Frankrike erhållit lika stora och i vissa fall större fördelar än stater at första rangen -— så och ifall, emot förmo dan, traktaten blefve förkastad, skulle ingen med fog kunna begära att han, lika litet som någon makt skulle kunna förmå honom att till franska regeringen framföra ständernas förkastelsebeslut. Grefven yrkade slutligen att adeln skulle godkänna traktaten med förkastande af det slutomdöme hvartill bevillningsutskottet kommit, hvars inkonseqvenser grefven förut framhållit. Föredraget, som upptog en halftimma, innehöll flera briljanta och några fint sarkastiska pointer. Det afhördes under djup tystnad, det framfördes med lugn och värdighet och det helsades med bravorop. Derefter fick friherre Rudolf Cederström ordet. Med sin vanliga svada och med sin vanliga rikedom på konstnärligt tillsvarfvade fraser yttrade han, att adeln måtte förkasta traktaten, enär den bland mycket annat skulle hafva den olycksbringande påtöljden att göra oss till Nordens Athenienser, etter att ha varit Nordens Spartaner. Den ädle friherren rönte ej samma uppmärksamhet som grefve Manderström. Under den förres oration samtalades och promenerades helt obesväradt nere i salen, hvilket dock alls icke bekom honom, ohuru jag tror, att det något medverkade till orationens förkortande. Friherre Hugo Hamilton började sitt yttrande med den upplysning att han sjelf vore näringsidkare och att han ur denna synpunkt ville betrakta traktaten. Han visade med siffror huru under de 25 år, som frihandelsgrundsatserna successive tillämpats, alla våra näringsgrenar förkofrat sig, och huruledes under den korta tid handelsoch sjöfartstraktaten tillämpats både vår handel och vår sjölart deraf haft stora fördelar. Han kunde oj föreställa sig, att någon verklig affärsman skulle vilja förkasta traktaten — och han förenade sig i allo med gretve Manderström. Talaren afhördes med uppmärksamhet, och då han slutade helsades han med bravorop och några matta hyssjningar. Frih. af Schmidt, ledamot at bevillningsutskottet, upplyste alt han i 20 år arbetat på att bli frihandlare — men förgåfves. De studier han gjort hade alltmera fört honom in på de protektionistiska lärorna. och sannolikt för att styrka aft han studerat, regalerade han huset med on, frågan alls icke vidkommande, rhapsodisk öfversigt at tullagstistningen i andra länder —i England från Henrik VII:s tid, gjorde en trip till -Monsterstaten Norra Amerika, omtalte dess handelskriser, tog hemvägen öfver Frankrike, började der med Golbert, ankom slutligen till Sverige, der man nu undergratt alla näringar och genom traktaten, bland annat, beröfvat Sveriges sattiga qvinnor inkomsten at blomstertillverkningen, men ville till vederlag härtore göra dem till — medicine doktorer. Frih. Schmidts föredrag, som räckte 34 timma, var egentligen en reproduktion af hr Rydqvists statsekonomiska betraktekser, men utförd med ännu tunnare vattenfärg. Han yrkade naturligtvis afslag på traktaten. Den sistnämnde talaren och friherre Cederström utgjorde egentligen protektionismens förtraf. Men nu kom frih. Klinhouström såsom hufvudanförare med det grofva artilleriet. Han anhöll att huset ej skulle vara oroligt: mång ordighet var visst icke hans sak — men han talade i alla fall fullt halfannan timma, och försäkrade dock åtskilliga gånger att han skulle fatta sig helt kort. I anledning af grefve Manderströms an tydan att han — grefve M. — skulle resignera om traktaten förkastades, gjorde sriherro K. någon anspelning derpå att den store Gu staf Adolf också tallit för en stor id(, så att grefven hade en stor föresyn, men Sverige hade dock icke gått under. Sedan tog friherren fatt på traktaten, vände den både upp och ner, ut och in, förmenande att den svenska öfversättningen ej vore korrekt, uppläste en al Notarius Publicus på friherrens begäran gjord öfversättning af en paragraf, ordade myckot om sockerraffinaderierna som skola gå under, om klädestillverkningen som skulle upphöra, om den absoluta nödvändigheten att förvandla våra kläder till lumpor för att erhålla svonskt nanner och kam så in nå dan fran. —