Göteborgsposten – 8 februari 1866, sida 2

lere hundra tunneland stenbunden och oländig nark, af densamma genom omtänksamhet och härdig flit kan tilltvinga sig en högs lönaude ifkastning af produkter, som i värde mången sång vida öfverstiga andra jordbrukets alster, vilka fordra än mera både tid och arbetskrafter, om de skola gifva till och med blott sn medelmåttig askastning, det har åboen Knut Jansson å hemmanet Hvitan i Tönnersjö socken visat genom den af honom för 25 år tillbaka, på omkring 300 tunneland planterade, och hittills med omsorg vårdade ungskog. Om någon gjort sig förtjent af såväl hushållningssällskapets uppmärksamhet som ock af -patriotiska sällskapets medalj för odling och flit?, så är det väl nämnde bonde, som, anspråkslöst nog, under en så lång följd af år haft sin största förnöjelse i den tramgång hvarmed den Högste krönt hans händers verk, hvilket utom allt tvifvel, om det blifvit verkstäldt af någon stor possessionat, kanske redan etter 5 års förlopp skulle blifvit uppmärksammadt och prisbelönadt. Illa belönad gästfrihet. I Malmö Handelstidn. berättas: Åboen och bleckslagaren Fröberg i Snårestad inbjöd nyligen ett par vänner på ett qvarter, hvarmed de undfägnades i en smedja i Sjörup. Välfägnaden slutades så att gästerna lade upp Fröberg på ett par stolar och botade att skära halsen af honom. Senare på dagen blef Fröberg slagen blodig och sanslös af de vänner han sjelt öfverlastat. IIvalsiskfångsten. Såsom vi förut berättat, har i Köpenhamn bildat sig ett bolag under namn Danska fiskeribolaget, och som till sin föreståndare skall ha den sedan sista danska kriget bekante kapten-löjtn. Hammer. Bolaget är nu så till vida i ordning, att det instundande vår skall träda i verksamhet med en ångbåt för hvalfiskfångst, två skonerter för torskfångst och två jakter för det mindre fisket. Hvalfiskfångsten är bygd på en ny fiskmetod, som i senare tider blifvit införd af tvenne amerikanare och egentligen går ut på att döda hvalen på annat sätt än det hittills vanliga. Som bekant har man hittills dödat hvalen genom att stöta en vanlig harpun i honom och derpå låta honom simma sig till döds. Men denna metod kan blott användas på ett särskildt species af hvalen som är otympligt och föga rörligt, och det har derföre hittills varit blott dessa (i de nordligare hafven grönlandshvalen och i de sydliga sydhafshvalen), som varit föremål för hvalfiskfångst, enär de öfriga stora hvalarne (fenhvalarne eller rörhvalarne) icke blott äro mera rörliga och behändiga, utan äfven mera seglifvade, så att de, då de harpuneras, antingen rycka af harpunlinan eller tillochmed, hvilket ofta skall vara fallet, rycka båt och manskap med sig i djupet. Grönlandshvalen har emellertid på de sista åren mycket aftagit, så att den nu blott finnes i de nordligaste med is uppfyllda hafven, och man har derföre naturligtvis blifvit föranledd att uttänka andra medel än de hittills använda för att fånga fenhvalarne, som äro temligen talrika, särdeles i trakten af Island. De två somnämnda amerikanarne, tvenne bröder, ha nu Ttörbättrat den tidigare uppfunna apparaten, ett Islags harpun, hvilken utskjutes ur ett jernrör med tillhjelp af en raketsats och som nära epetsen har en liten granat, som först springer några ögonblick sedan harpunen är utskjuten och hvilken således då harpunen träffar hvalen i dennes inre frambringar ett absolut dödande sår. Hvad som isynnerhet varit förenadt med vanskligheter, har varit att finna en passande raketsats, som kunde drifva harpunen tillräckligt långt i hvalens kött, och en tgranatsats, som utan att frambringa något hål tli sidan af hvalen, hvarigenom hurpunen skulle r lösryckas, dock är i stånd att frambringa en I dödsbringande sprängning. Fångsten tillgår nu på det sätt, att harpuneraren står midt i båten då denne närmar sig den, på vattnets yta hvilande hvalen, med harpunröret, hvilket är försedt med en lodrät skärm, som skyddar har. punerarens ansigte mot lågan af raketsatsen lagdt mot skuldran liksom ett gevär, så at harpuneraren kan taga säkert sigte. Då de afgörande ögonblicket kommer antänder har raketsatsen med skottet af en liten pistol, och sden träffade hvalen jagar med ljungeldens far ned i djupet; men harpunen och den dervic fästade linan följer med och etter få ögonblick: förlopp märkes det på linan, att djuret stan nat i sitt lopp — granaten är sprungen oci hvalen är död. Deretter lyftes djuret mycke aflsakta mot vattenytan, och det dröjer ej särde