Göteborgsposten – 7 februari 1866, sida 1

— Jag vägar anmärka för monseigneur att detta är ännn en fraga. Jag skall sålunda ej besvara den. Hyser herr vicomten tillräckligt förtroende till mig för att antaga min inbjudning? — Morbleu! utbrast de Puylaurens med otålighet. Har du å din sida ej nog förtroende för mig för att säga mig skälena för ditt handlingssätt? i ö — Jag märker att monscigneur ej vill upphöra med sina fragor ... svarade Pierre, något misslynt. Jag vill derföre lemna monscigneur. — Ah! tro ej att du kommer härifrån! utropade vicomten. Jag imnar ej låta dig gå förrän du bekännt hvad som fört dig hit. — Och jag, monscigneur, svarade Pierre med fasthet, att ni ej skall kunna locka ur mig några andra ord än dem jag nu iämnar uttala: Ja eller nej, vill ni komma till Montreuil i dag? Jag tror mig kunna tillägga att ni ej skall ångra er, ifall ni kommer. Vicomten kastade en frågande blick på bonden. Han förstod utan tvitvel af Pierres ansigtsuttryck att denne ej skulle tala; ty etter några sekunders tystnad, under hvilka han ej upphörde att betrakta honom, sade han slutligen: — Naväl! jag skall komma; jag lofvar dig det. — Oh, haf tack, monseigneur! utbrast Pierre i det han drog en suck af lättnad. — Vid hvad tid? frågade Puylaurens. — När ni sjelf behagar. — Då följer jag er nu genast. — Åh, monscigneur, först måste jag gå och söka reda