Göteborgsposten – 6 februari 1866, sida 1

Detta förstod äfven markis de Tourville på den hårda ton med hvilken grefven uttalade ordet. Godt, min bäste grefve, sade han; Jag emottager med glädje den förhoppning ni erbjuder mig; men jag vill att vi skola vara öfverens derom. att intet våld lägges på mell Blanelies böjelser Kan ni väl tro det, markis! skyndade grefven att afbryta. Det stackars barnet känner ingen lefvande själ . och ni är tillräckligt utmärkt för att behaga henne ... Jag önskar det af innersta hjerta, grefve. Jag skall då invänta ert svar. Med dessa ord aflägsnade sig M. de Tourville med lcendet på läipparnoe. Redan samma dag anställde grefven sina rekognosceringar. Blanche kände redan markisen, hvilhen hon icke blott sett vid hofvet utan äfven i sin fars hus. Da saledes grefven frågade sin dotter hvad hon tänkte om markisen svarade hon: Jag tänker att det är en älskvärd ädling, mycket god vän till er och för hvilken jag följaktligen känner mig mycket väl stämd. — För tusan! yttrade M. de Valenc, hvars glädje plötsligt gal sig luft, du kan ej tro huru glad jag är öfver att höra dig tala sa. — Verkligen, min far? — Jag försäkrar dig det. — Och hvarföre? ... frågade Blanche, som plötsligt blef mera tillbakadragen.