Göteborgsposten – 5 februari 1866, sida 1

Ryttaren ref ett blad ur sin anteckningsbok och skref hastigt några rader. — Kan ni läsa? frågade han! — Nej, nådig herre, men jag har barn, som läsa i pastorns böcker, svarade Pierre med stolthet. i Ryttaren smålog, räckte bonden papperet och aflägsnade sig derefter på vägen, som ledde till Villemoncble. Sedan han försvunnit, gaf Pierre tecken åt Brigitte och Mickel att nalkas. — Hvad är skrifvet på den här pappersla pen? frågade han dem. — Grefve de Puylaurens, svarade de båda unga på en gång. — Godt! yttrade Pierre, i det han stovpade det i sin västficka. Han inträdde i rummet, hvarest Madeleine dröjt qvar. — Det är onödigt att säga till barnen orsaken, hvarföre adelsmannen kom hit, hviskade han med låg röst. Men om de fråga? — Så skall du säga, att han frågade efter vägen till Villemoneble. Detta skall synas dem sannolikt, emedan han begaf sig åt det hållet. — Men akta dig, Pierre. — För hvad? — För att skaffa oss en mäktig fiende. — På hvad sätt? — Du vet det väl. — Jag är ej rädd, hustru. Denne adelsman är nog