Göteborgsposten – 5 februari 1866, sida 1

BASTARDELN) Af PAUL SAURNIER Med dessa ord tog han sin filthatt, hvilken han satte på hufvudet, stampade otåligt i golfvet och gick ut. Pierre gick efter honom, löste hästen och räckte ryttaren stigbygeln. I det ögonblick som adelsmannen samlade tyglarne och gjorde sig redo att aflägsna sig betraktades han en sista gång af Pierre, hvars anletsuttryck var något förvirradt. — Allt hvad jag skulle kunna göra, sade han, vore att jag genast underrättade er, om jag finge höra talas om denna händelse. Jag reser hvarenda dag till Paris för att sälja grönsaker och ..-. — Ja, det vore bra, yttrade adelsmannen lifligt. Dock ... tillade han nedslaget; hvad tjenar det till? Det är nu fyra dagar som jag spanat förgäfves. Det är således föga troligt ..-. — För tusan! sade Pierre ock skakade på hufvudet . .. Man kan ju icke så noga veta ... händelsen kan göra det. — Det är sannt. Se här, min hederlige vän, mitt namn. ) Forts. fr. N:o 28,