Göteborgsposten – 3 februari 1866, sida 3

garne i skåpet blott voro 3 tum tjocka och framhöll att detsamma var skildt såväl från golfvet som från taket och rummets väggar. — Jag har sammankallat er midt på dagen, sade han, på det ni fullkomligt tydligt må se hvad som tilldrager sig; hvad jag nu frågar er är: Fron I att en person, instängd i,detta skåp, kan försvinna ? — Nej, rupade de närvarande, det är omöjligt — Idag, fortfor Reisner, skall jag dock visa er detta underverk; om några månader skall jag förklara det. Han Öppnade med dessa ord dörren till ett angränsande rum, tog en ung qvinna som var derinne vid banden och ledde henne till skåpet. — Stig in Helena, sade han på engelska, ni står inför klentrogna. Den unga flickan sprang med ett graciöst hopp in i skåpet. Reisner stängde dörren till detsamma och öppnade den omedelbart derefter: den unga flickan hade försvunnit. Åskådarne stodo förbluffade. Slutligeni utbrast den ene af litteratörerna: — Förlåt! kommer damen tillbaka? — Naturligtvis, svarade Reisner. — Se der hvad jag fruktade. Ni skall väl dock kunna bringa ett experiment till fullkomlighet, så att ni kan låta en dam försvinna för alltid? Det behöfver väl ej tilläggas att den siste talaren — var gift! Reisner skulle såsom d. 7 d:s offentligen förevisa det märkvärdiga konstycket. Han har lofvat, att sedan Paris sett sig mätt på detsamma uppenbara hemligheten dermed. En trikinprocess. En embetsman i Darmstadt fick en delikat korf sig tillsänd från en bekant på landet, men fruktan för trikiner föranledde hans hustru att afgifva den bestämda förklaring att korsven icke skulle komma på bordet förrän den blifvit mikroskopiskt undersökt. Hennes man gaf efter, skickade korfven till undersökningsbyrån och fick den snart tillbaka med ordet trikinfriv skrifvet utanpå densamma samt med — en räkning som var så lydande: För mikroskopisk undersökning af en korf I gulden. Det var mera än hela korfven var värd, och så snart den unga husmodren kommit underfund härmed dref sparsamhetsandan henne att ånyo sätta sig emot att den blef förtärd, utan i stället skickade non korfven tillbaka till undersökningsbyrån såsom betalning för besväret med undersökningen. Föreståndaren för nämnde byrå fann sig emellertid föranledd att icke taga emot den erbjudna ersättningen, och korfven sändes flera gånger fram och tillbaka mellan dess rätta hem och undersökningsbyrån, ända till dess den förtörnade frun slutligen gaf sin piga den bestämåa befallningen att, om man ej ville mottaga den på byrån utan vidare omständigheter lägga korfven på ett bord eller en stol. Pigan åtlydde tillsägelsen och lade korfven på en stol, likväl under protest från föreståndaren för undersökningsbyrån som förklarade att han betraktade korfven som icke existerande. Hans hund som befann sig i rummet var emellertid af en annan åsigt; han bemäktigade sig corpus delicti och förtärde med största aptit den trikinfria korfven. Härmed var saken emellertid icke afgjord. Hundens egare vill icke betrakta den af djuret förtärda korsven som betalning för sin räkning, och då denna, oaktadt den flera gånger blifvit presenterad för vederbörande, icke blifvit betald, har han låtit stämma embetsmannen inför vederbörlig domstol för att utfå sin gulden för undersökningen. Dyr tröskverksrem. För en landtbrukare, i norra Westergötland, bortkom straxt före sistl. Jul en 8 k. tröskverksrem af läder, värd c:a 60 rdr. Egaren till remmen gjorde alla möjliga esterspaningar, för att återfå det förlorade, men förgäfves. Slutligen anförtrodde han saken till en skomakare, hvilken ambulatoriskt utöfvade sitt konstfärdiga yrke i socknen och om hvars intelligens den bestulne landtbrukaren fattat mycket goda tankar. Skomakaren uppbjöd ock all sin medfödda och förvärfvade skarpsinnighet för att utspana, hvart den förlorade remmen hamnat, men ett par veckors tid utan resultat. En dag hade han uppslagit sitt mästarebord hos en mycket förmögen men snål bonde. Denne ville ha gjorda ett par riktigt bastanta stöflor, och framdrog derföre ett stycke, såsom han förklarade, riktigt godt och förträfligt läder samt lade detsamma under skomakarens granskande ögon. Skomakaren häpnade, ty i rudimateriet till bondens stöflor igenkände han det föremål, för hvars skull hans verksamhet under en tid erbållit en helt fiskaliserande riktning. Det var den förlorade remmen han nu såg. Glad skyndade han att underrätta sin vän Jandtbrukaren härom, och denne begaf sig genast till bonden, med hvilken han stante pede höll ett litet enskildt polisförhör. Bonden måste erkänna stölden, men bönföll att mot kontant erkänsla få nedtysta saken. Landtbrukaren biföll detta, men beslöt att skära en såpass bred rem ur bondens hud, att denne för all framtid skulle förlora lusten till sin nästas tröskverk eller hvad dertill hörer. Han fordrade således 1,000 rdr för remmen, hvilken betydliga summa bonden, rädd för nya strafflagen som för Hin sjelf, genast kontant utbetalade. Skomakaren erhöll 10 procent och erbjöd sig i glädjen att gratis förfärdiga de stöflor som kostat bonden en hel liten förmögenhet.