Göteborgsposten – 2 februari 1866, sida 2

Hans barn vuxo upp. Pierre och Madeleine syntes ha lika mycken tillgifvenhet för Brigitta som för sin son Michel. Uppbyggd af så mycken samvetsgrannhet, som den Michel bevisade, beslöt pastorn i Montreuil, att gifva dem en bättro uppfostran än som eljest bruka bestås bondbarn, och detta beslut utförde han på ett samvetsgrannt sätt. Kortligen, emot slutet af April månad 1626 voro innevånarne i det lilla huset lyckliga. Fyra dagar efter de händelser hvilka tilldragit sig i första delen af denna berättelse, och i det ögonblick då solen började luta mot horisonten, såg man en ridande adelsman, under det han långsamt följde vägen som ledde från Montreuil till Veilimonble kasta osäkra blickar omkring sig. Han befann sig på högsta punkten af vägen och hans silhouett aftecknade sig bestämdt och kraftigt mot den i den nedgående solen rodnande himlen. Hans tankar voro synbarligen helt annorstädes än i den trakt han passerade. Utan tvifvel anförtroende sig åt sin hästs instinkt och åt dess goda ben, hade han lagt högra handen på sadelknappen och höll blott helt lätt i tyglarne, emedan hans venstra hand otåligt tummade de svarta mustacherna. Plötsligt reste han sig upp. Hans högra hand höjde sig och hästen stannade. (Forts.)