Göteborgsposten – 1 februari 1866, sida 2

— Apropå, kommer du ihåg dender unge mannen som vi samtalade om i går? — Om hvem? frågade Blanche för att dölja sin förvirring. — Parbleu! om dender herr .... jag har glömt hans namn .... herr de Pardaillans adoptivson .... — Aha herr de Francheterre? —Just han ja. Nåväl! jag nämnde för dig att kardinalen var temligen ogynnsamt stämd emot honom. — Jag erinrar mig det. — Jag tror på min ära, fortfor herr de ValencC, att det har bringat honom olycka. — Hvad vill ni säga, min far? frågade Blanche, oförmögen att återhålla sin rörelse. — Jag vill säga att denne unge man envisats att strida emot Richelieu och att hans tilltagsenhet utan tvifvel blifvit straffad, ty sedan i går afton har han ej varit synlig. Men efter allt hvad jag trott mig kunna förstå .... Herr de Valenc fick ej tid att fullborda sin fras. Ljudet af en kropp som tungt nedföll på golfvet afbröt honom midt i meningen. — Hjelp! ropade han. Susanna! dame Marguerite! kom hit någon! min dotter dör! Blanche hade verkligen svimmat då hon erfor den nyhet som hennes far omtalade. Hennes kärlek hade varit starkare än hennes förställningsförmåga och sjelfbeherrskning; den hade förrådt sig sjelf. (Forts.)