Göteborgsposten – 1 februari 1866, sida 1

spillogifven, och så låg Blå Porten i vägen för oss. Vi gjorde en titt in och tocke der-Ankomna på Djurgårdsbron, sågo vi Svea Gardes regementes i fonden liggande nya exercishus rikt ekläreradt. Hvad står på derinne, sporde vi en vaktgörande gardist vid kasernporten. Jo, se herrarne, vi ha bal på Carlsdagen, vi också-. — Får man besöka den? sporde jag. Ja vassera! alla schangtila herrar slippa in, och de som bråka, köras ut på flåcken. Alla stockholmare ha väl hört omtalas gardistbalarne, men tå ha bevistat en sådan. Till deras antal hör dock undertecknad numera. En af mina vänner och jag följdes åt; le ölriga i sällskapet hade sina betänkligheter för att följa med. Entråen var 75 öre — för en bal der 500 personer uppträdde! Vi inträdde. Det stora exercishuset var ganska val ekläreradt med stearinljus i kronorna. I tonden var en estrad upprest för orkestern blågula fanor och vimplar voro till öfverflöc tagna i anspråk : Damer i linong och bombasin, Niopundiga och snörda, Dansade med gladlig min, Blossande och röda. Martissönerna voro. förtjusta och outtröttliga. Der fullgjordes inga skyldighetsdansar: det fria valet var proklameradt, men de hela gaf ej ringaste anstöt. Åtskilliga grad passerare deltogo ock i dansen; officerarne sågo på. Disciplinen var exemplarisk, men e. nedtyngande. Manskapet hade fått punsch en fanjunkare hade föreslagit konungens skå och folksången hade sjungits med ensemble Öl och hvetebröd serverades mot kontant be talning. Jag tror bestämdt att större glädje rådde der än på Börsbalen, Amaranten oct sjelfva Innocensen. Manskapet vid Lifgardet till häst nade också bal i sin lokal. Den besöktes af Nor ska gardesskarpskyttarne. Der lärer gått är finare till, men dit kom jag ej, ty musiker ljöd i mina öron förfärligt och dammet sat mig i strupen, då jag passerade förbi häst kasernen, och man får studera solklifve med vissa uppehåll, då. man börjar bli gamma och bör ligga i sin säng kl. 11 senast. Göran.