Göteborgsposten – 31 januari 1866, sida 2

Ah, madame! det är ej modet jag förlorar; det är tålamodet. — dåledes, monseigneur, insinuerade hertiginnan, skulle ni vara hågad för att göra ett nytt anfoll? — Ah! jag skall göra det af allt hjerta! utropade hertigen i sin vrede, — Nåväl, monseigneur, jag skall hjelpa er, det svär jag. — Men hvad skall det tills dess bli af den olycklige baron de Francheterre? — Gör er till en början underrättad om han finnes i något statsfängelse. Detta bör vara er lätt. — Men om han ej finnes der? — Så mycket bittre, ty då bör man mindre än någonsin förtvifla om att få återse honom. — Ni har rätt, hertiginna ... Ah! tillade han, och en biixt af hat upplyste hans öga, det ser ut som om denne fördömde kardinal skulle lägga an på att beröfva mig dem som äro mig kära! Men må han akta sig! — Förträffligt, ers höghet! yttrade hertiginnan förtjust öfver att se det Renauds försvinnande grep Gaston at Orleans så djupt. Vi skola en dag förödmjuka denne högmodig Eminens, och jag svarar er för att tillgifna hjertan icke skola fattas oss. — Och emellertid, fru hertiginna, så räkna mig bland edra tillgifnaste anhängare. — Jag tackar er, monseigneur, och ber er om tillstånd att draga mig tillbaka. Ett ännu längre samtal skulle kunna bli bemärkt.