Göteborgsposten – 31 januari 1866, sida 1

befara, om det skulle lyckas reaktionen att draga Paris öfver till Wien och Rom? En tysk försattare, den bekante vetenskapsmannen Karl Vogt, har för att besvara dessa frågor anställt mönstring med Italien, der han länge vistats. Han har nyligen publicerat sina slutbetraktelser i ämnet eller så att säga qvintessencen af sina iresonnementer. Vi återgifva här denna erkändt skarpa iakttagares yttranden om de olika politiska partierna: Jag vågar väl sägar, yttrar han, att mina betraktelser ej äro en vanlig turists, hvilken under ett fjerdedels år famlat omkring i ett för honom obekant land och som af olika omständigheter och kanhända rent tillfälliga händelser, i förening med ledningslektyr och utlåtanden af några uppsnokade, mera bekanta personer, ger en s. k. bild af forhällandena. Odet har så velat, att jag sedan omkr. tjugo år sammanträffat med italienare ur de mest olika lager at samhället, och då under lång tid många af dessa vänner hörde till de landsförvisade, hvilka från alla delar af Italien sammanströmmade i Piemont, Nizza, Paris, Frankfurt och Geneve, så har det ej varit mig svårt att skapa mig en bild af de landsdelar, som jag ännu ej beträdt. Jag kan väl säga, att dessa gamla bekantskaper i många afseenden kommo mig till godo under min senaste resa, ty jag fann de män, hvilka förut tillsölje af ett gemensamt öde blifvit förenade i en och samma politiska riktning, nu vara kringströdda i alla tänkbara partier — från den yttersta högern, hvilken kämpar under den medelålders-historiska reminiscensens fana, ända till den yttersta venstern. Och medan jag här hade att göra med män, hvilka utan undantag på sista tiden spelat eller ännu spela en roll, så fick jag å andra sidan äfven tilllälle att bland solket se och höra hvad som skulle kunna undgå andra. Sedan jag sagt detta, måste jag framför allt bekänna, att jag medfört en bestämd tro från Italien, en bekännelse som skall synas mången otrolig, men hvilken icke dess mindre är tullt berättigad. Det är tron på Italiens enhet och derpå att denna ide, om ock icke i närmaste framtiden, dock helt visst senare skall genom folkets ihärdiga ansträngningar och genom dess ledares energi förverkligas. Låt Österrike, eller bättre sagdt: låt huset Habsburg aldrig så mycket sträfva deremot, åt påfven på direkt eller indirekt sätt understödjas at hela den katolska kristenhetens bajonetter, låt aldrig så många fel begås i det ure, aldrig så många skatter påläggas och skulder göras, så är jag dock ötvertygad om, utt allt detta på intet satt skall förhindra åstadcommandet af Italiens enhet. Känslan at denna enhet är så stark, så nedträngd i de djuaste solklagren. att den kanske genom ögonlickligt våld undertryckt vid någon europeisk ronflikt, dock omöjligen kan förintas. Alla neningar, alla partier äro eniga i detta mål, m det ock gifves olika åsigter angående de nedel och vägar på hvilka det skall kunnal ås och om ordnandet at det eniga Italien jeltt. Låtom oss först tala om det senare. Det ifves trenne partier, hvilka anse att den konututionela monarkien och dess representant kiktor Emanuels dynasti icke är liktydande ned enheten. Dessa tillhöra, enär ytterligheerna alltid beröra hvarandra, dels en del at et ensidigt klerikala partiet, dels det republianska partiet, hvilket, liksom dess antipod, sönersaller i tvenne nyanser: centralistiska och ederalistiska republikaner. För såväl de ena om de andra gäller den monarkiska regeingssormen som en öfvergång till andra reeringstormer. Blott så hälla sig genom sitt irflutna lif förpligtade att under den närvarande dsåldern agera mot den konstitutionella momm mo —k — Hertiginnans färger! utropad liksom de öfriga lutat sig ut genom Ilse hvarifrån detta huller Iam