Göteborgsposten – 30 januari 1866, sida 1

All fara tycktes vara förbi. Renaud stannade plötsligt. — Herr ehevalier, sade han till Landry, jag har erhållit befallning att föra er till Fontenay-sous-Bois. Jag hoppas att ni ej skall göra någon svårighet vid att följa mig? — Förutsatt att jag aflägsnar mig från Bastiljen, så vill jag följa er ända in i afgrunden om det behöfves, min herre, svarade Landry. — Ni, mina herrar, yttrade Renaud till Boistordu och dEsquilly, skola bevaka denne man och följa mig. Med dessa ord red han ånyo framåt den nästan öde vägen, på hvilken aldrig några andra åkdon än traktens bönders otympliga kärror foro fram. Efter honom följde de två äfventyrarne, sedan hvardera af dem tagit plats vid sidan om Landrg, öfver hvilken Renaud befallt dem att hålla bevakning. Emellertid grubblade hertiginnan, som ej var mindre otålig än Renaud, på en lysande hämnd, som ej gick ut på mindre än kardinalens fall. Hvad hon ville fordra af Landry var ett skrifligt återkallande af hvad han förut sagt, bekräftadt med den heligaste ed, samt undertecknadt af honom och två vittnen. Såsom hon sagt till Renaud hade hon skickat honom i förväg samme förtrogne tjenare, hvilken hon ett par timmar förut låtit öfverbringa brefvet till honom. Han bade fått i uppdrag att ledsaga flyktingarne ända till det ställe der hans herrskarinna väntade dem. I följd häraf steg Baptiste på den utsatta tiden till