Göteborgsposten – 29 januari 1866, sida 1

8 aktiebref, hvardera å 15 rdr, som af köparno kontant inbetalas och således, om de kunna! försäljas, inbringa ett kapital af 900,000 rdr. Af detta kapital skall, i mån som det inflyter, en tredjedel användas till inköp at de i egendomen befintliga inteckningar, hvilka skola deponeras i banken till aktiegarnes säkerhet; men de öfriga tvåtredjedelarne skall grefven sjelf förvalta och använda i sin affärsrörelse. Under loppet af 15 år skall ett visst antal aktier årligen utlottas, då hvarje gång en aktie infrias med 2,500 rdr, en med 1,000 rår, några med 100 rdr — men de aldra flesta med 15 rdr. Den sista aktiens innehafvare får Stenby egendom gravationsfri. Detta företag har väckt stor uppmärksamhet här, emedan det först och främst såsom varande en lotterispekulation, står i uppenbar strid med gällande lag, och dernäst emedan någon annan garanti för företagets soliditet, än i grefve Taubes egen redbarhet, egentligen icke erbjudits aktiegarne. Han skall sjelf vara verkställande direktör i bolaget, skall sköta egendomen utan redovisningsskyldighet och eger sjelf att bestämma om och när bolagsstämma skall hållas. Sjelfva egendomen Stenby som utgör den der fläskbiten med hvilken de sextiotusen ankorna skola fångas, anses värd emellan 170 å 200,000 rdr; men påstås bestämdt icke under nu rådande sörhållanden kunna afyttras för förstnämnde summa. Att gretve Taube äfven sjelf ansett företaget från juridiska ståndpunkt otillåtligt, synes deraf att han endast under hand låter försälja aktierna (lottsedlarne), men undviker att om företaget och försäljningen annonsera i tidningarne. Med hvarje dag förlora protektionisterna alltmera terrängen; men med hvarje dag bli de deröfver allt mera uppbragta. Advokatfiskal Rydqvist är lika outtröttlig i sitt skriftställeri, och går på lika oförfärad, ehuru han gång på gång blir dräpt i sak. Han har i detta fall helt och hållet tillegnat sig den gamle Argus metod. Hvarje gång någon af hans obestridliga satser blir komplett stu kad, så försvarar han sig med ett längt citat ur sitt stora statsekonomiska arbete, och hvarje gång någon deri förekommande åsigt blir vederlagd, så svarar han med att aftrycka några sidor ur samma arbete. Den gamle mannen lider af en fullt utbildad protektionistisk mani, som troligen är obotlig och som derföre följer honom till grafvens brädd. Han innenar emellertid en tjenst med goda inkomster och obetydligt arbete; men vida betänkligare är det för Dagligt Allehanda, som låtit förleda sig att taga protektionismens talan på entreprenad, men som fört denna, lika som motståndarnes till representationsförslaget talan, så taktlöst, att tidningen vida mera befordrat in motverkat de begge frågor, som den åtasit sig att bekämpa. Det är synbart att relormens motståndare nu bittert ångra att de ej uppsatte en egen tidning, ty den hade icke som Allehanda behöft antaga en dubbel skepnad, och det är likaledes synbart, att de konservativas källor utsinat för nämnde tidning. Och sedan franska traktatens förolyckande, trots protektionisternas alla ansträngningar, numera är omöjligt, så är det klart att nämnde fraktion, som blott består af några få fabrikanter, icke längre skall anse det löna mödan, att vidare offra på det allehandistiska altaret. Frågan blir då, hvilka skoia framdeles vidmakthålla altarlågan? Skall den stora allmänheten göra det? För min del tror jag det icke. Hufvudstadens tidningar hafva alltsomoftast ingått i ganska detaljerade redogörelser för debatterna i utskotten, utan att dess ledamöter deröfver haft något att anmärka. Men då Aftonbladet häromdagen innehöll en rela