Göteborgsposten – 29 januari 1866, sida 1

Redan böjde han ner hufvudet för att taga den, när han kände sig i sin ordning kraftigt fattad af ett par armar hvarefter han häftigt slängdes ett par tre hvarf omkring samt derefter släpptes. Gardisten rusade, skummande af raseri, emot den okände; men då han fått betrakta honom, kände han igen en adelsman och försvann utan att säga ett ord. Den okände erbjöd artigt sin arm åt Susanna, som han ledsagade ända till huset der hon bodde. Hon förkunnade snart för Blanche att hon öfverlemnat biljetten i Renauds egna händer, och denna trodde fullt och fast att hon genom detta medel afvändt den storm som hotade den unge officern. Hon kände visserligen några samvetsqval i det hon tänkte på att hennes handlingssätt var stridande mot hennes fars uttryckliga befallningar, men hennes natur var af det slaget som eggas af hindren och som antingen krossar eller blir krossad af dem. Detta karaktrsdrag, som ej blifvit försvagadt af en mors ömhet och som herr de Valences brottsliga likgiltighet tillåtit att ännu mera utveckla sig, hade hos Blanche erhållit en sådan styrka, att hon kunde vara i stånd till hvilka uppoffringar som helst. Hvad Susanna beträffar så ansåg hon det ej nödvändigt att omtala den händelse, för hvilken hon personligen varit utsatt.