Göteborgsposten – 27 januari 1866, sida 3

Uvarjehanda. Följderna af en kottiljongstur. Inom la haute volke i Paris gals för ej längesedan en lysande bal. Bland gästerna befann sig äfven en ung och mycket elegant kavaljer, hvilken vi vilja kalla Maurice. Redan vid balens början sökte den unge mannen förgäfves elter tillfälle att få förklara sin kärlek för ett fruntimmer, hvars bila sedan någon tid tillbaka uppfyllde hela hans själ. Olyckligtvis var detta icke allenast ett mycket förståndigt fruntimmer, utan hon hade till på köpet en mycket svartsjuk make, hvars blickar aldrig lemnade henne ur sigte. Då Maurice insåg omöjligheten af att ostörd kunna få samtala med det tillbedda föremålet, fick han en ide. Han beslöt sig för att vänta och betraktade endast med oaflåtlig uppmärksamhet den ilragavarande damens handskar, hvilkas färg och snitt han inpreglade i djupet af sin själ. Nu faller det sig nemligen så lyckligt, att man med anledning af de ryktbara amerikanska charlatanerna, bröderna Davenports uppträdande i Paris, funnit på en ny tur i kotiljongen, i sin helhet dock endast en variation af den äfven hos oss bekanta turen med schalen. I midten af salongen placeras nemigen ett litet portatift skåp, liknande det, hvari de båda bröderna utförde sina taskspelerier, lagom att inrymma en kavaljer och hvars dörr är försedd med en lucka tillräckligt stor att låta en törtjusande (eller motsatsen!) fruntimmershand synas för att ögonblickligen försvinna. I dettaskåp placeras nu i sin tur hvar och en af de i kottiljongen deltagande kavaljererna och damerna defilera så förbi den ominiösa luckan. Nu gäller det för kavaljeren att ha noga reda på den yttre omklädnaden af den hand som han heldst önskar i valsens yrande ringar måtte komma att hvila i hans, ty gissar han rätt blir detta hans obestridliga rättighet. Nåväl, ändtligen kom turen också till Maurice, han intog sin plats och just då den välkända handen stacks in i luckan, insmög han under handsken en liten miniatyrbiljett af följande innehåll: Madame! Jag dör af kärlek will er! Af nåd, tillåt mig att säga er det och förunna mig att hoppas!Långt ifrån att nu gissa rätt, ty det fordras ju tid för att hinna genomläsa åfven den kortaste biljett, uppger han ett annat namn, handen försvinner och först några ögonblick derefter, nämner han en lör honom likgiltig dam, med hvilken han dansar några hvarf. Ännu en gång kommer turen till honom. O! höjd af sällhet! Den förtjusande lilla handen synes åter, denna gången inneslutande i sin ordning en liten biljett, hvaraf den förtjuste älskaren naturligtvis ej är sen att sätta sig i besittning. Den innehåller endast ett enda ord, men hvilket! Hoppas! står der med läsliga ord. Några ögonbiick derefter och Maurice lomnar den asyl, hvarest kärlekens himmel öppnats för honom och närmar sig darrande af förtjusning sitt hjertas utvalda. Oh, tack, tack, hviskar han med tonfall som endast stå en älskare eller en colsharpa vill buds. — För hvad då, min herre!4 blir det förvänade svaret. — Lika klok som skön, mumlar den unge mannen för sig sjelf, i det han ser den äktenskaplige Othello, dyster i hågen, närma sig dem. Men — i samma ögonblick tilldrar sig något, hvarom han aldrig kunnat drömma. En engelska, enka efter sin tredje man, mager som en af dessa tuppar, hvilka under pseudonymen unghöns figurera på matsedlarne hos vissa restauratörer, prydd med tvenne ohyggliga, framstående tandrader, innehållande minst lika mycket elfenben som betarne på en vanlig elefant, ståtlig qvinna för resten, snuddar förbi honom och i det hon ger honom ett par ögon, som icke skulle misspryda en förälskad kolja, hviskande honom i örat detta enda ord: loppas! O öde! Denna vulkaniska och mumieartade lady bär fullkomligt lika handskar som föremålet för hang passion. — Och slutet? Jo, Maurice sprang sin väg — hvem kan väl undra derpå? — inom sig förbannande alla både amerikanska och engelska skåp. — . —.— —7— r2a ——