Göteborgsposten – 27 januari 1866, sida 3

Ansändt). Till den dansande unn domen! llolmån är död — så ljuder sorgligt dig till möte, Glada ungdomsverld! en röst ur dagens sköte: Ej den hviskar just om stora bragders tal. Men det var dock han, som med finlens toner Ofta lyftat dig från stoftets regioner Der du flög i dansens lätta karnaval. Som etheriskt burna utaf vestanvinden, Med i hjertat vällust, nöjets ros på kinden, Läten J — du ömma, nordiskt ljufva mö Och du stolte yngling — hand i hand er föra Vid hans spel som haden J flytt hän att höra Underbara sägner från de sällas ö. Men det spel, hvarvid er blick elektriskt tändes, Fjäten mer och mer sylfidiskt lätta kändes, Inga harmonier samlat kring hans härd — Stjernlös natt der thronar, idel missljud hvina — I dess kyla späda plantor fem förtvina Som i klyfta mörk en solglömd blomsterverld. Skynda dit vid minnet utaf trollfiolen —, Skingra töcknet der och släpp in glädjesvlen, Att de plantor små må fröjdas åt dess glans — O hur ljuft att reen i unga år få kläda Hjertat i Det Oodas baldragt — och få träda Upp med den vid englars harpoklang i dans! — — — m.