Göteborgsposten – 27 januari 1866, sida 2

Från Utlandet. Kejsar Napoleons trontal synes i sjelfva Frankrike icke hafva utöfvat någon god verkan Så börsen i Paris hade kursen höjt sig. innan det blef till sin ordalydelse bekant, men då det uppslagits, gjorde noteringen ett anständigt tall. Man skall isynnerhet visa sig missnöjd öfver den konservativa hållningen deri i afseende på de inre reformerna, såsom den ministeriela ansvarigheten m. m., och rättvist är, om en furste, som sjelf har en revolution, hvilken var ett upprepande af 1789 års rörelse, att tacka för sin uppkomst, skapar sig en skarp opposition derigenom att han nästan förnekar dessa samma principer. Men just denna harneskklädda hållning uti trontalets inre del, om vi så få kalla den som omhandlar Frankrikes inre förhållanden, är sörvånande, då man betänker, att landets yttre ställning ej är utan fara. Kejsaren visar den största undfalienhet han kan mot utmaningarne från Vestern, han är så medgörlig som möjligt, och det är synbart, att han af innersta hjerta önskar att kunna utträda ur sin brydsamma ställning i den mexicanska frågan; men man spårar af talet äfven, att han anser sig sväfva i en viss obestämdhet, att lan icke ens är så viss på sin sak, att han vågar fram med ett antagande, utan endast inskränker sig till hoppet om amerikanarnes common sense. Samtidigt med sin undfallenhet vetonar kejsaren de förpligtelser Frankrikes gloire ålägger honom. Då detta ofta brukade, men ätven ofta missbrukade ord ljuder rån franska tronen, visa sig moln vid synkretsens rand. Vi ha hela tiden djerfts tro på amerikanarnes politiska klokhet och vågat loppas, att de ej skulle frammana en sådan olycklig sammanstötning som den af ett förurande krig mellan Unionen och Frankrike. Napoleon vill ej kriget och begär endast, att å med någorlunda Anstand und Wärde? draga sig tillbaka ur mexicanska getingboet. Detta är nu synbart, och han har genom sitt trontal formligen vältat på Unionen ansvaret tör ett krig. Men de från Amerika senast ingångna underrättelserna förråda verkligen en sådan lust att idka ytterligheternas politik, att det mest cefterrättliga synes från den kanten nu bli möjligt. om ej sjelfva det ameikanska folket ger rum åt en lugnare besinning och trycker på sin regering i en annan riktning än den man synes inslå. Vi darra vid tanken på att ett fientligt utbrott skulle kunna bli en verklighet och beklaga på det högsta en sådan eventualitet, såsom den olyckligaste för frihetens utveckling i Europa, ty den heliga alliansen skall dervid genast med säkerhet åter höja sitt hufvud, för att skramla med subeln och slå demokratien, nu utan skydd, djupa sår. Men, den trågan framställer sig ovilkorligt och den börjar göras öppet, men skall Frankrike tillåta, att dess kejsare för en gloire, som det sjelft städse ansett för en tidaise, kastar det i ett krig, som skall slunga det i svalget af en finansiel ruin och kosta det stora massor af dess ädlaste blod, på samma gång det skall beröfva franska nationen dess kraftigaste bundstörvandt en gång vid den slutliga kampen med Östern om frihet eller despotism, ty Amerika och Frankrike äro naturliga bundsförvandter, alldenstund de ha till mission att uppehålla och utbreda de principer, för hvilka Frankrike blödde och genom hvilka Amerika töddes till sjelfständighet: den sanna demokratiens. Skall nu Frankrike tillåta sig kastas i ett sådant krig?