Göteborgsposten – 26 januari 1866, sida 2

— Se så, min bästa far, blif ej förargad! Är det då förbjudet att skratta och skämta vid hofvet? Är det fallet, så låt mig återvända till Bourgogne. Der åtminstone är det ingen som ger mig förebräelser, ingen som bryr sig om hvad jag gör eller blir förargad öfver hvad jag säger. — Nå, men jag blir ju ej heller förargad! utbrast herr de Valenec med en lätt anstrykning af daligt lynne, men du tager något för lifligt denne unge mans försvar. — oOch om så skulle vara, hvad för ondt i det? sade Blanche beslutsamt. Mäste man då äfven vid hofvet i Frankrike förneka alla sina vänskapsförbindelser? Det är en feghet som jag ej ännu lärt mig och som jag aldrig skall lära, vore det också ej för annat än af vordnad för m:me de Pardaillans minne. Men om detta samtalsämne verkligen misshagar er lika mycket som ni låter paskina, så skall jag iakttoga tystnad för att ej göra min far emot. — Må vara! sade den gamle adelsmannen häftigt. Jag önskar det. Blanche böjde vördnadsfullt hufvudet. Hon visste för öfrigt allt hvad hon åstundade att få veta. Sålunda var hon knappt anländ till Paris, der hon trodde sig skola få njuta alla familjelifvets lugna fröjder, förrän hon såg sig nödsakad att till och med för sin far dölja de känslor hon erfor. Aldrig hade hennes handlingar blifvit kontrollerade, eller om hennes guvernant någon gång vågat göra en anmärkning hade det skett med sådan moderation att hon aldrig kunnat såra den unga flickans egenkärlek. Beträf