Göteborgsposten – 26 januari 1866, sida 2

ligt återtagande den ton af ytterlig likgiltighet som hon aftekterat, tillade hon: — Hvad bar då den olycklige unge munnen gjort den mäktige kardinalen? — Jag är okunnig derom; men hans eminens har i min närvaro låtit undfalla sig ett par uttryck af vrede och hotelse mot honom? — Och med hvad afseende? — Med afscende på en viss hemlighetsfull affär som dender oförsigtige unge mannen blandat sig uti. — Hvad rör den för saker? frågade Blanche med ett uttryck af barnslig nyfikenhet som var fullkomligt väl speladt. — Det kan ej intressera dig, kära barn. För öfrigt är det mig omöjligt att säga dig det, alldenstund jag ej vet det sjelf en gäng. — Nå godt! utbrast Blanche i ironisk ton. Det är bra att komma till Paris och lära känna verlden. Man anklagar der och fördömer en person, utan att hvarken ha sett eller kännt honom, utan att ens veta hvad han har gjort ... — Tyst med dina elaka utfall! afbröt herr de Valenc, som ej kände sig särdeles road af sin dotters konstlade glädtighet. — Dertill, fortfor Blanche, är den gunst hvari man står hos kardinalen måttstocken för de öfrigas aktning. Det går rätt lustigt till vid hofvet! Är det alltid på det sättet, min far? Om jag misshagade herr de Richelieu, skulle jag derföre misshaga alla andra menniskor, säg? — Blanche! ... sade herr de Valenc i forebrående ton.