Göteborgsposten – 26 januari 1866, sida 1

En vacker dag hade M. de Valence, mindre än vanligt upptagen af det verldsliga lifvets förströelser, påmint sig att han i Bourgogne hade en snart aderton-årig dotter. Han som var enkling sedan nära femton år, som hade glömt sin smärta i ett oroligt lifs feberaktiga verksamhet, som på en gång varit politiker och fruntimmerskarl, som hade öfverlemnat uppfostran af sin dotter åt en gammal tjenarinna, — kände sig plötsligt genomträngd af fadersömheten och ville att hans dotter hädanefter skulle bo hos honom. Kanhända hade åldern, i det den afkylde hans passioner, ingifvit honom detta plötsliga beslut. Huru som helst skickade han till Blanche ett särskildt bud med ett bref, i hvilket hun uttryckte sin önskan att se henne anlända så fort som möjligt. Blanche tvekade icke. Redan samma dag gjorde hon sina förberedelser och följande morgon reste hon i sällskap med sin trogna Marguerite till Paris, dit bon anlände på tvenne dagar. Då M. de Valencs återsåg sin dotter, hvilken han icke sett på trenne år, kunde han icke undertrycka en känsla af rättvis stolthet. Blanche var verkligen en förtjusande ung ficka. Hon var högväxt och väl proportionerad. Hennes yttre, mildt och vänligt, uppväckte genast sympati och skulle äfven ha ingifvit vördnad, om ej den ytterliga timiditet som var intryckt på hennes drag, och hennes naiva lilla tafatthet i sättet hade uppenbarat en själ, ännu opröfvad, ännu okunnig ej blott om lifvets strider och sorger