Göteborgsposten – 26 januari 1866, sida 1

— — — ———— I detta ögonblick erinrade hennes fars röst derom, att tiderna voro förändrade och förklarade för henne Renauds beteende. — Du känner dender herrn? frågade han sin dotter. — Utan trifvel, svarade hon naivt. Det är m:me de Pardaillans adoptivson, om hvilken jag så ofta talat i mina bref. — Ah! yttrade M. de Valence, det är han; men har du ej nyss berättat för mig, att han var hennes verkliga son. — Jag trodde det då sjelf, liksom hela verlden, liksom han trodde det sjelf. — Och nvem har omtalat rätta förhållandet för dig? — Han sjelf, yttrade Blanche i det hon betraktade sin far med allt större förvåning. — Stackars barn! hon förvånade sig öfver att alla menniskor ej liksom hon visste hvad som rörde Renaud. — Godt, godt, återtog herr de Valenck. Oss intresserar föga hvad som rör denne ädling. Må han blott taga sig i akt! När man hvarken har namn eller förmögenhet är det farligt att bära sitt hufvud så högt. Blanche anade att det låg vrede och bitterhet på djupet af de ord som hennes far nyss uttalat. — Hvad har han då gjort? frågade hon med oro. I — Då jag nyss ville göra mig underrättad om hvad som berättigat honom till den ställning han nu intager och den oerhörda gunst han tyckes åtnjuta; då jag förfrågade mig om hans namn och familj, kom han plötsligt och afbröt mig samt visade en stolthet ...