Göteborgsposten – 25 januari 1866, sida 2

Lifvet i Lappland. En bresskrifrare rän höga norden lemnar i Nerikes Alle uunda soljande skildring: Vilamarkens son, den infödda Lappen, fruktar e) ärdeles hvarken köld eller suö. I älven det svåraste yrväder, sväfver han, från hufvud till fötter iuvept uti skinn, framdrifvande sin lydiga vasall, renen, — tack vare en noggrann lokalkännedom af de nejuer, han otaliga ganger genomströsvat — lyckligen frum öfver de öde sjellen. Kompassens nytta och nödvändighet känner han ej till, utan när skymningen eller qvällen inträder, ser han, blott himlen är klar, upp till dess konstellationer, hvilka han gilvit sins ogna namn, och af hvilkas Ågang och lysande han gjort sin egen almanacka, samt finner då lätt, hvad tiden lider, och hvarat kosan bör styras. — Väglängden mel:an Bottenhafvet och Norra Ishafvets stränder utgör nära 100 mil; häraf finnes allmän uppbruten landsväg endast 18 mil till Paiala, derinan färdas man sommatiden vidare dels i båt, dels till fots, och vintertiden 10 eller 20 mil med häst och släde, samt återstoden, den svåraste och ödsligaste delen, efter ren. För underlättandet af kommunikationen och för att i någon mån häfva de svårigheter hvilka under färden öfver den helt och hållet obebodda fjelltrakten möta resande, hafva på senaste tider blockhus på statens bekostnad, utefter den vanliste farvägen, på vissa afstånd från hvarandra blifvit uppförda, så atv den resande såväl kan finna skydd mot påkommande oväder, som ock slipper löpa sara att tillbringa nätterna under bar himmel. Jagten a ett näringssang, hvaråt lappen egnar sig med mycken ifver, såväl för att derigenom mot vargar elle: andra rofdjur skydda sina renhjordar, som ock fö: det byte al skogsfågel, djurskinn m. m. han derigeÖr ——