Göteborgsposten – 24 januari 1866, sida 3

kejsar Maximilian ang. franska truppernas återkallande, hvilket skall försiggå så fort som möjligt. Det förefinnes således ej mera något skäl, att orda om möjligheten af ett sjökrig mellan franska riket och den amerikanska republiken, farhågor, hvilka redan börjat försätta våra affärsmän i oro. Ett sådant krig skulle för dem i sjelfva verket varit af oberäkneliga följder, om man betänker den beklagansvärda bristfällighet, hvari sjö-folkrätten ännu alltjemt befinner sig. Ett annat par serblad Journal des Dåebats innehåller äfvenledes en uppsats om Mexico, undertecknad at Saint-Marc Girardin, som söker bevisa, att Frankrike utan något förfång för sin ära kan begifva sig ut ur Mexico. Dessa uppsatser ha i Paris framkallat en god stämning, hvilken naturligen yttermera höjts efter kejsarens trontal. Under det fredsutsigterna på detta håll sålunda ej blott bibehålla sig, utan äfven ökas, vill det synas som att general Prims resning i Spanien skall dö sotdöden, ehuru man deraf ingalunda har skäl att tro, det ett ordnadt skick skall åter inträda i Spanien under närvarande regime. Oron på djupet är der nu en gång försatt i rörelse, och den skall i sina dyningar dritva upp allt högre och högre vågor, tills slutligen den nya revolutionsfloden sköljer öfver landet och bortspolar det odugliga, ledd af rena karakterer och verkligt frihetsälskande, ej egoistiska män. I en uppsats öfver upproret yttrar Revue des deux Mondes bl. a.: Hvad beträffar de generaler, som utsändts för att förfölja Prim, är deras uppförande utomordentligt komiskt. Dessa kaptener ha ett sätt att föra borgerligt krig i tofflor, som skall bli ryktbart. General Zabala hejdas genom förstörandet af en brygga i närheten at Aranjuez och spiller hela dagen med att göra kontramarscher, då han endast behöfde kasta några hundra man öfver Tajo, som på denna punkt icke är bredare är Marne. Markisen af Duro, som blef utsatt mycket för snart för allmänhetens förlustelse och begärde en efterföljare, har gjort sig odödlig genom sina rekognosceringar, under hvilka han tog tillfånga en man, som ej ville säga sitt namn, och åter såg genom sin fältkikare på åtta (franska) mils afstånd gestalten af en general, som en elakartad dimma — denna gudarnes stora hjelpkälla i Homeros strider — undandrog hans åsyn! För omkring 12 eller 14 år sedan före 00Donnells lyckliga militäruppror gingo de då i onåd varande bröderna Concha och gällde i Paris för att vara ifriga anhängare af den Iberiska enheten, och det är en af dessa samma Conchas, som begär att få marschera emot Prim, hvilken nu i sin ordning anklagas för att konspirera till törmån för samma sak. Ej mindre beskedligt och toffelmessigt ser det ut, då, såsom det skrifves från Madrid, d. 6 d:s ett lysande ekipage, på drottningens befallning, åtföljdt af en storartad eskort, förde till hennes excellenza erkehertiginnan de Hijar, vårdarinna öfver den Heligaste Jungfruns af Atocha garderob, den drägt, som H. M:t enligt bruket skickar som present till den Heligaste Jungfrun vid den tid, då hon inträder i nionde månaden af sitt hafvandeskap. Denna drägt utgjordes af en dyrbar klädning af skär moire antique, prydd med blonder och toffsar af gröna fjädrar och marabuts; derjemte en dyrbar hofkappa af hafsgrön moire antique, äfvenledes med blonder och toffsar af gröna och rosenfärgade fjädrar och marabuts. Under det drottningen är till denna grad frikostig mot den underverkgörande bilden, bär hon sjelf ödmjukt och fromt syster Patrocinias aflagda chemiser. Under dessa upprorsdagar, som sätta drottningen och hennes dynasti i fara, får etiketten likväl icke glömmas och ett dekret från Hennes Maj:t bemyndigar hennes mycket älskade och höge gemål (El re mi augusto, mi muy amado esposo), dels att presentera den väntade nyfödde för diplomatiska kåren, dels att efter dopet åt barnet öfverlemna, om det är en Infant, Gyllene Skinns-Orden samt storkorsen af Carlos III:s, Isabella La Catolicas och S:t Juans af Jerusalem ordnar, men om det är en Infanta stora aandet af drottn. Maria Luisas Adla Fruars orden. ÅÄr ej Spanien moget för en genomgripande reform? I England börjar man med allt skummare blickar betrakta Fenianismen, liksom väntar man, att densamma skall uppröra till slut stora faror. En insändare i Times, Aubrey de Vere, påpekar, att England nu har med missnöjda irländare att skaffa på tvenne håll, neml. från Amerika och inifrån sjelfva den gröna ön, men att de snart skola tränga på