Göteborgsposten – 24 januari 1866, sida 2

er följaktligen genast till rue Saint Honor, krogen Puito dAmour — det är der som ni skall träffa dem. — Jag skyndar, madame, och tackar er, utropade Renaud och reste sig hastigt. — Ett ögonblick! yttrade hertiginnan och reste sig häftigt. Jag har ännu ej slutat. Tjenst för tjenst, ha vi sagt; minnes ni det? — Åh! jag har ej glömt det. — Nåväl, jag öfverlemnar Landry åt er — jag utjemnar alla svårigheter; men å min sida väntar jag en tjenst af er. Hvad ämnar ni göra med den uslingen, då han en gång väl är i edra händer? — Hvad vill ni att jag skall göra? sporde Renaud. Om jag blott af honom får veta de omständigheter, som sammanhänga med min börd, så är det allt hvad jag kan åstunda. — Men detta är ej nog för mig, yttrade hertiginnan med styrka. Jag vill att denne Landry, som vågat anklaga mig tager sina ord tillbaka och beslår kardinalen med osanning. — Hvad forårar ni således af mig, madame? — Jag fordrar intet. Jag ber er blott att, sedan denne man erhållit friheten, föra honom till Fontenay-sousBois, der jag eger en liten landtegendom. Det ligger en timmas väg från Bastiljen, och der skola ni och jag, hvar för sig eller gemensamt, allt eftersom ni behagar, tvinga Landry att säga allt hvad vi behöfva veta. En af mitt folk, densamme som fört er till mig, skall vara posterad vid vägen och passa på er ankomst. Är det öfverenskommet? (Forts.)