Göteborgsposten – 24 januari 1866, sida 2

ot någon särskilt, och att hon ej till Lindqvist yttat sig hysa sådana misstankar, lika litet som han alt derom med henne. Åklagaren anmärkte det besynnerliga i att Sofia Andersson just på Söndagsaftonen låtit flytta en dragista ifrån hennes och Lindqvists bostad, äfvensom tt hon då undersökningen i denna bostad skedde, vilket var vid fyra-tiden på Måndagsmorgonen skulle arit påklädd samt att alla andra kläder än dem hon dade på sig tycktes ha blifvit bortskaffado. Härtill varade Sofia Andersson att så ej varit fallet: hon rade legat, men då hon skulle gå och öppna för dem om ville in tog hon på sig en kjol och en sjal; de läder hon hade der funnos äfven vid det tillfället, nen emedan det varit hennes afsigt att flytta ifrån Lindqvist hade hon ej alla sina tillhörigheter på stälet. Hvad dragkistan beträffade så hade hon länge relat flytta den, men det hade ej förr varit lägligt illtälle till det; att det nu skedde berodde derpå att len hustru som skulle hjelpa henne med flyttningen sagt sig ha bästa tiden nu. Förnekade för öfrigt bestämdt att af Lindqvist ha erhållit någon vink om hvad han hade i sinnet; hade hon kunnat tro honom om sådana alsigter, skulle hon genast ha flyttat ifrån honom. Sofia Andersson bekräftade vidare hvad som af en annan person omnämndes, att Lindqvist skulle ha varit elak mot henne på sista tiden, samt förklarade att detta var just emedan hon ville flytta ifrån honom. Tauson hördes derefter och berättade: att Lindqvist aldrig samtalat med honom om någon mordbrandsanläggning, men att han sett en karl, hvilken T. nu igenkände vara Våglund, flera gånger söka Lindqvist eller vara i bans sällskap, samt att L., då Tauson anmärkte att denne person ej vore något passande sällskap för L. samt frågade hvad han ville honom, svarat att han skulle skaffa några kolpråmar åt L. och att han för öfrigt vore misstänkt för att ha anlagt mordbranden på Femkanten. Tauson yttrade då: Kanske du skall använda honom till några sädana affärer; hvarvid Lindqvist började skratta. Tauson hade varit i sällskap med Lindqvist i Söndags och då de skildes åt hade Lindqvist yttrat att han skulle träffa en person kl. 7. Detta var allt hvad T. hade att omförmäla. Lindqvist infördes derefter från cellen. Han var iklädd sina egna kläder. Polismästaren tillfrågade honom om beskaffenheten af det samtal han vid Måndags-förhöret uppgifvit sig ha haft med Sofia Anderson, hvarpå han svarade att det rört Våglund och att hon trott V. om att ha anlagt branden vid Femkanten. — Var det så, Sofia Anderson, frågade polismästaren denna. — Ja, jag trodde honom om det, och många med mig. — Har du bedt Lindqvist efterforska om det kunde vara så? — Nej, det var längesedan vi samtalade derom. — Men Lindqvist sade att du nyss talt om saken, anmärkte polismästaren. — Jag sade att jag, på grund af hvad hon sagt, velat utforska honom, inföll nu Lindqvist rättande. Våglund svarade, derom tillfrågad, att han visserligen bott på Femkanten då branden timade, men att flera personer kunde styrka, att han ej varit hemma vid tillfället. Polismästaren yttrade, att Väglunds oskuld i det afscendet för längesedan vore ådagalagd och att ej ringasto misstankar hvilade på honom med hänseende till denna eldsvåda. Våglund förklarade dock att det funnits de som framkastat beskyllningar mot honom i det afseendet, att hans framtid blifvit förstörd genom detta förtal, och att han derföre svurit en evig hämnd mot alla mordbrännare, så att han ville göra allt för sådanas upptäckande och befordran till välförtjent straff. Lindqvist erkände sig ha yttrat hvad Tauson omförmält rörande det förhållande hvari L. stod till Våglund. — Men Lindqvist kunde ju ej använda en enda pråm nu? anmärkte polismästaren, — Nej, men jag ville pröfva om Våglund var skuld till andra branden, svarade L. Polismästaren anmärkte att härför hade det ju varit nog, då Lindqvist genast fann V. beredvillig att ingå på förslaget. Lindqvist svarade att han också sedermera ej sökt Väglund. Häremot strider dock dels Väglunds uppgilter om att L. sökt honom, dels hvad som blifvit adagalagdt om att Lindqvist varit på ett ställe och strågat efter V. Lindqvist påstod att detta skett sedan han fått veta att V. hade ett bref till honom och emedan han var generad af att V. skulle gå och söka honom; men brefvet från V. till L. var då ej skrifvet och Lindqvists påstående håller härvidlag sålunda ej streck. Angående det förut omnämnda förhållandet att murbruket varit bortskrapadt på ett ställe öfver kakelugnen, intygades af åtskilliga personer att detta måste ha skett med knif eller något annat hvasst instrument, äfvensom Våglund vidhöll att vid det besök han gjort hos L. denne sagt sig ha gjort det och äfven yttrat att han tänkt sätta ett stearinljus der. Sofia Andersson sade sig ej ha sett L. bortskrapa murbruket, men deremot hade hon sett honom lägga upp stickorna och veden på kakelugnen, hvarvid han förklarat att de skulle ligga der för att torka. Nattvakten Bengtsson hvilken bor i samma hus som L. berättade att ett par dagar före Jul hade det varit ett tillbud till eldsvåda i huset nästintill. Elden hade blifvit anlagd vid ena väggen, men slocknat af sig sjelf sedan de närmaste planken blifvit kolade. Då Bengtsson sedermera vid ett tillfälle varit inne hos Lindqvist hade denne sagt: jag skulle ha önskat att det gått vägen, efter jag har mina saker så högt assurerade. Lindqvist erinrade sig ej hvad han yttrat vid detta tilltälle, men trodde sig ha omnämnt att han haft sina saker assurerade. Polismästaren anmärkte att detta ytterligare styrkte de misstankar om mordbrandsplanen, som redan förut hvilat så starka på L. Denne svarade att om han velat tända på skulle han lemnat nycklarne långt förut till Våglund som flera gånger begärt dem. Våglund bestred att han någonsin förrän i Lördags be