Göteborgsposten – 24 januari 1866, sida 2

— Ursäkta mig, min herre, sade ban, men jag har I ej en tjugoårings ben nu längre. I — Det är sannt, min vän. Jag tänkte ej på det. Hvila er, ni har tid dertill; jag går i förväg. I — Det skulle ni göra orätt i, min herre. Ni skulle ej vinna någon tid på det, ty fru hertiginnan har låtit tillsluta sin port och jag ensam kan öppna den för er. — Nå då får jag ha tålamod, min vän. I Renaud beslöt sig alltså att reglera sin gång efter sin följeslagares, men han kunde ej återhålla en suck af tillfredsstä.lelse då han uppnått hötel de Chevreuse. Han blef genast insläppt. UHertiginnan väntade honom i en boudoir, i hvilken den mest förfinade lyx rådde. — Sätt er, sade hon, och hör på hvad jag har att säga. Urter att ha tryckt en ridderlig kyss på den fina hand som framräcktes emot honom, aftog Renaud sin kappa, lade sin värja och sina pistoler på en stol och satte sig att lyssna. — Är ni ännu lika ifrig att återfinna dender Landry som ni sade er vara för ett par dagar sedan? — Ja, ifrigare än någonsin, madame. — Då bör ni ej förlora ett ord al hvad jag har att säga er. — Åh! frukta ej för det, madame, sade Renaud i en ton som ej tillät det minsta tvifvel på det intresse hvarmed han omfattade saken. — Jag har i dag sett Landry. — I dag! Hvar? frågade Renaud ifrigt.