Göteborgsposten – 23 januari 1866, sida 3

GreecnhIIIs Erättelsc ma anlorås: Vy! HCmnade Plymouth d. 6 Januari. D. 7 stormigt väder med regn, d. 8 likaså. D. 9 förlorade vi klytvarbom, förstängar, bramrår och bovenbramrå, samt i stark storm babords-räddnings båten. D. 10 kl. 3 på morgonen vände skeppet, för att gå tillbaka ul Plymouth. Nästan samtidigt spolade en svår sjö, som äfven splittrade styrbords-kuttern, styrbordsräddningsbåten öfver bord. Middagstiden 469 48 Nordl. Br. 89 7 V. L. (från Greenwich) gingo vi genom häftig sjö, som bortslet luckorna till maskinrummet, så att vattnet trängde in och släckte elden. Passagerarne öste vattnet med ämbar ur skeppet. D. 11 Jan.: Stormen växer, svåra korsvågor slå öfver skeppet. Under hela morgonen ansträngde sig alla, som voro arbetsföra, att tillstoppa öppningen i maskinrumsluckan, men förgätves. Ungefär kl. 4 på morgonen instöttes tyra af arkliportarne; man törsökte tillstoppa dem, men det visade sig omöjligt. Kl. 10 på morgenen firade vi ner styrbordspinassen; den sjönk. Här lemna vi denna så saordiga, men dock vältaliga berättelse, der innehållet af dussintals romaner läses mellan hvarje rad, för att efter en annan berättelse redogöra för fartygets och dess passagerares sista stunder: Klockan var tio på morgonen till denna olyckliga Torsdag, då kapt. Martin (ångarens befälhafvare) måste utföra det förfärande åliggandet, att underrätta de 200 passagerarne om, att fartyget befann sig i sjunkande tillstånd, hvarför de måste vara beredda då det värsta. Stormastkedjorna voro då under vatten. Alla passagerarne och besättningen samlades, likasom efter öfverenskommelse, i stora salongen, och sedan kapt. Martin lugnt tillkännagifvit, att intet hopp mera återstod, grepos de genast af en anmärkningsvärd och enstämmig anda af resignation. Der förnams intet skri eller utbrott från qvinnor elmän, intet rusande upp på däck Alla begåfvo sig till andra salongen, der en andlig, rev. mr Doper, bad högt och uppmuntrade de olyckliga varelser, al hvilka han omgafs. Mödrarne hukade sig ned öfver sina små, för att begrafvas med dem, och barnen, okunniga om sin stundande död, frågade beklagande om orsaken till så mycken smärta. Vänner togo afsked af vänner, liksom om de rustade sig till en långresa; andra sutto hopkrupna med biblar i hand och försökte att hemta tröst från länge kända eller länge försummade blad. Ett under dylika omständigheter otroligt lugn rådde rundtomkring. Omkring kl. 2 på eftermiddagen, då vattnet alltjemt tog öfverhand och inga tecken syntes till att stormen skulle lägga sig, beslöto några män att öfverlemna sig åt böljornas nåd eller onåd i en båt heldre än att gå till botten utan kamp. De gingo derför ut ur salongen upp på däck och firade ned hamnkuttern, i hvilken 16 man af besättningen och 3 passagerare lyckades komma ned och göra sig klara från fartyget. Dessa 19 män ropade till kaptenen, att han skulle följa med dem, men han vägrade sägande: Nej, jag går med passagerarne: men må Gud föra eder hastigt och säkert i land. Båten stötte ifrån, dansande hjelplös omkring på de jättelika böljornas spetsar. De hade ej hunnit 500 fot bort, förrän det vackra ångskeppet sjönk med akten före och med sina många menskliga varelser, från hvilka höjdes ett förvirradt skri af hjelplös förfäran, hvarefter allt var tyst — för alltid tyst. Följande olyckor meddelas ätven: Skeppet Excelsior? hade söder om Irland passerat en stor ångare, som troddes vara West Indian, tillhörig the West Indian and Pacific Steamship Company. Ångaren saknade roder och befann sig i oredigt tillstånd. Ängare hafva utskickats från Liverpool, Queenstown och Milford, för att söka etter fartyget. — Ångaren Shannon från Liverpool, på väg till Bombay, har sjunkit nära Mauritius, der besättningen kommit i land. Men låtom oss lemna dessa upprörande olyckor, för att i stället inhemta en glädjande redogörelse för framgången i uttörandet af det stora fredsverk, som betecknas med Suezkanalens utgräfning. En namngifven person afgitver härom följande uppmuntrande och pålitlig berättelse: Der vestra hamnarmen vid Port Said har skridit ansenligt framåt och utgör nu en del af den isolerade ön, sålunda bildande en oafbruten damm af 4,800 fots längd med ett djup af 9 a 16 fot, erhållet genom muddringar. 2,307 fartyg, bland dem 6 svenska och norska, ha lossat sina laster i denna nya stad Port Said, som för lem år sedan var en enslig löken, och då dessa laddningar förnämligast utgjorts af materiel och förråder för utförande af det stora verket, är det lätt att se, med hvilken okuflig kraft det drifves framåt. Längs hela hafskanalen råder den största verksamhet. Färskvattenskanalerna försummas ej heller under tiden. I slutet af December voro 80,000 evyptiska arbetare sysselsatta med att gräfva färskvattenskanalens linie mellan Bulbeis och Abassie. Denna del af arbetet utföres af vice konungen af Egypten under ledning af en af bolagets ingeniörer. F. n. och tills vi erhållit ett djup af 26 fot och en bredd, som motsvarar detta djup, kunna endast smärre furtyg draga fördel af kanalens öppnande, och medelhafshamnarne kunna plötsligt finna sina geografiska positioner förändrade och bragta nästan ansigte mot ansigte med länder, som nu ligga på största afståndet ifrån dem. Jag menar hamnarne vid Röda Hafvet a asiatiska och afrikanska sidan. Olantliga fördelar skola häraf vinnas. De arabiska hamnarne äro i stånd att emottaga hela flottor af fiskfartyg och äro fullkomligt inneslutna af land. Från det inre af Abyssinien kan erhållas elfenben, horn, hudar, strutsljädrar, gummi arabicum, myrrha, och stora förråder utföras årligen till inloppet till Röda Hafvet. Af listan öfver de fartyg, som lossat i Port Said, finner man, att Grekland der har ej mindre än 227 fartyg, och det är otvifvelaktigt, att detta land skall först skörda vinst af sakernas nya ställning, så att det gamla Grekland kanske ännu en gång skall, liksom Italien, bli ett mäktigt och välmående land. Hvilka stora perspektiver! — Hr de Lesseps befinner sig nn sjelf i Egypten och leder med sin vanliga kraft det hela.