Göteborgsposten – 23 januari 1866, sida 2

om gjorda af svaranden, Efter hvarje gång Väglund ch svaranden samtalat i ämnet, inrapporterade den örre till kommissarien Kant hvad som under samtaet sörekommit. Det sista mötet mellan Våglund och indqvist var beramadt till i förgår afton kl. 7 i Jaglunds bostad Kommissarien Kant hade, sedan man fått underrättelse om hvad Lindqvist hade i sinet, gilvit ordres åt konstaplarne n:o 12 Jönson och no 36 Andersson att hålla nogrann beakning ij grannskapet af Lindqvists bostad, af ruktan att han möjligtvis kunde vidtala någon anao än Våglund för att få sin hemska plan verktälla. Afvenledes hade de erhållit ordres att söka bemärkta öfvervara det senast, eller i förgår afton, uttalide mötet mellan Lindqvist och Våglund samt a vidt möjligt var taga reda på hvad som derunder amtaledes mellan dessa båda. Saken lyckades förräffligt. Konstapeln Jönsson utanför fönstret och constapeln Andersson, dold i sjelfva rummet, der Lindqvist och Våglund samtalade, hörde nästan fullkomlligt hvad som sades och Lindqvists yttranden voro till den grad komprometterande mot honom, att föga eller intet tvifvelsmål kunde uppstå derom att bans afsigt verkligen varit att förmå Våglund begå ofvannämnde brott. Sedan Våglund och Lindqvist aflagsnat sig från den forres bostad, följde båda konstaplarne hvar för sig efter. Konstapeln Andersson sick derefter en omväg så att han mötte Lindqvist, då han helsade denne från kommissarien Kant samt sade att den senare ville samtala med honom i en angelägen sak. Lindqvist invände åtskilligt för att få detta samtal uppskjutet, men konstapeln förklarade saken vara så vigtig att detta ej kunde låta sig göra och slutligen medföljde Liudqvist till poliskontoret. Hitkommen togs han af poliskommissarien Kant isorhör. Då han derunder tillfrågades om han kände V., svarade han jakande, men då han vidare tillfrågades om han nyligen träffat honom, svarade han till en början att han ej sett honom på 14 dagar, men måste sedermera medgilva att han träffat honom samma dag. På frågan om han visste hvar Våglund bodde, svarade han först nekande, likasom han äfven till en början :Örnekade att ha gjort hvarken Våglund eller någon annan dylika tillbud. Dessa senare uppgifter har Lindqvist sedermera ändrat, såsom längre ned skall visa sig. Det var naturligt att Lindqvist under dessa för honom komprometterande omständigheter qvarhölls i polisvakten tills förhöret med honom inför poliskammaren i går egde rum. Tidigt på morgonen i går gjorde poliskommissarien Kant med biträde af ofvannämnde poliskonstaplar inventering i Lindqvists ofvanuppgilne bostad vid Landsvägsgatan, hvarvid han äfven gjorde en allmän värdering öfver Lindqvists mobilier. Enligt denna värdering skulle Lindqvists dervarande, för 4,000 rdr assurerade lösegendom, endast uppgå till ett värde af på sin högsta höjd 500 rdr. Ofver kakelugnen i Lindqvist rum var upplagd en bundt torr splitved och stickor, äfvensom murbruket derofvanför bortrifvet, så att eld, der anlagd, lätteligen skulle gripa omkring. Tillfölje af kakelugnens höjd och det obetydliga mellanrummet mellan denna och taket, som bör ha gjort det temligen besvärligt att der upplägga torkved, äfvensom tillfölje af det sätt hvarpå veden var lagd, ansågs föga troligt att den, såsom Lindqvist vid förhöret i går uppgaf, varit ditlagd endast för att torka. Också berättade Våglund att Lindqvist just anvisat detta såsom en plats der eld lämpligen kunde anläggas. Agenten för brandförsäkringsbolaget Skandia, hr C. M. Nyström, uppgaf derefter att Lindqvist sistl. Oktober månad kommit till honom och begärt att få sin lösegendom i ofvanuppgisne hus försäkrad för 4,000 rdr. Som Lindqvist förr bott i samma hus som hr Nyström och denne då hade sig bekant att han egde ett rätt betydligt lösörebo, gjordes inga svårigheter med att bevilja den begärda assuransen, Lindqvist medgaf att 4,000 rdr vore mera än hvad lösöreboet i hans bostad i Haga vore värdt, men han hade ämnat att under året köpa mera saker och dessutom hade han en annan lägenhet i Thelning Kochs massas hus, hvarest åtskillig honom och hans fru tillhörig lösegendom funnes. För öfrigt afgaf Lindqvist i sjelfva saken följande försök till förklaring: PHan hade år 1859 gjort bekantskap med ett fruntimmer som utblottats genom en eldsvåda, hvilken Våglund misstänktes för att ha anlagt. Åt detta fruntimmer hyrde Lindqvist rum ooh hon bodde asven nu tillsammans med honom i hans bostad vid Landsvägsgatan. Lindqvist, som förut känt Våglund, träffade honom för någon tid sedan och frågade om han ville göra något arbete åt honom. Endast för att pröfva Väglund, framställde Lindqvist en gång under samtalets fortgång förslaget om att tända på huset der L. bodde. Sedan Lindqvist tramställt detta förslag, såsom han påstod endast för att pröfva om Våglund kunde vara i stånd till något sådant, låg denne senare oupphörligt öfver honom för att bli använd i denna angelägenhet, och slutligen var Lindqvist nog beskedlig att i förgår afton gå långt upp ull Masthuggsbergen, der Våglund hade sin bostad, endast för att göra honom till viljes och samtala med honom rörande en plan som Lindqvist sjelf ej hade någon afsigt att fullfölja. Väglund ville då ha nycklarne, påstod Lindqvist, fmen jag ville ej lemna dem; jag var ängslig att bli ötverfallen i denna ruskiga trakt och var angelägen att komma derifrån så fort som möjligt. Åklagaren anmärkte att Lindqvist vid det förhör som först anställts med honom ej uppgifvit något sådant samt bad att vidare få fästa poliskammarens uppmärksamhet på Lindqvists uppgift angående assnransen, att han tagit till en så hög summa emedan han ämnat skaffa mera saker in, då rätta förhållandet vore att hans lägenhet vid Landsvägsgatan vore så liten att ingenting mera der kunde få rum. Lindqvist förklarade att han tänkt på att få större lägenhet. Åklagaren bad att få framställd den frågan. till Lindqvist, om han ansett det vara nödvändigt att först peta bort murbruket och lägga upp ved för att antända med blott för att pröfva Våglund. Svaranden förnekade att ha petat bort murbruket samt påstod veden endast vara upplagd för att torkas. — Huru längesedan är det Lindqvist först ta— M—————n nn längesedan har jag bemäktigat mig den brottsn och ej sedan lemnat honom ur sigte. Är ej