Göteborgsposten – 23 januari 1866, sida 2

intrig; för längesedan har jag bemäktigat mig den brottsliges person och ej sedan lemnat honom ur sigte. År ej detta vittnesmål ojäfaktigt? Ers majestät må sjelf döma honom. Ludvig XIII svarade ej. Han var försjunken i ett dystert drömmeri. — Må man taga denne bedragare i förvar, sade han slutligen i en ton af vildt hat. — Det skall ske som ers majestät befaller, sade Richelieu. Men kanhända har han i anseende till sin ånger och sin uppriktiga bekännelse gjort sig förtjent af konungens nåd. — Ni finner, Sire, inföll hertiginnan, att hans medbrottsling fäller förböner för honom; det är alltför naturligt. — Hvad jag finner mest klart af hela denna sak, återtog konungen med tankfull panna, det är att alla menniskor försöka bedraga mig ... Bedragen! alltid! alltid! Med dessa ord öppnade han dörren och aflägsnade sig långsamt. — Ni har försvarat er väl, herr kardinal, återtog hertiginnan, men ni har ryggat tillbaka för en ed. En mened skulle sålunda förskräcka er? — Ers majestät, sade Richelieu vändande sig till drottningen, jag anhåller att ni värdigas något moderera er öfverhofmästarinnas flödande tunga; ty fastän jag är den tillgifnaste af era tjenare ser jag mig i annat fall nödsakad att beröfva er hennes sällskap. (Forts.)