Göteborgsposten – 23 januari 1866, sida 1

och ni är skyldig honom tacksägelser; men jag kan ej vara helt och hållet af er åsigt i detta afscende, ty han har icke alltid handlat med lika mycken sjelfförnekelse som han i dag visar. — Hvad menar ni? frågade konungen. — Jag menar att denne man fordom var mindre omsorgsfull om era intressen och er heder, till exempel då han var till den grad trolös mot er, att han vågade göra sin drottning, er gemål och född af kungliga föräldrar, vanhedrande anbud. Kardinalen blef rysligt blek och hans anletsdrag sammandrogos våldsamt. Men han heherrskade sig snart. — Ers majestät, svarade han i honungssöt ton, har som det tyckes fattat besynnerliga misstankar? — Det är ej fråga om misstankar, genmälte Anna af Österrike, herr kardinalen vet det fullkomligt väl. — Hvarom är det då fråga? sporde Ludvig med darrande röst. — Jag fattar fullkomligt, inföll m:me de Chevreuse, hvarföre herr hertigen-kardinalen har så dåligt minne. Hans egenkärlek kan ej vara smickrad af det förakt hvarmed drottningen bemötte den kärleksförklaring han hade djerfheten göra henne. — Akta er, madame! utropade Ludvig i det han kastade en forskande blick på kardinalens blyfärgade anlete. Det fordras att bevisa hvad ni nu yttrat, fortfor han med all den styrka i rösten hvaraf han var mäktig, tror ni er kunna göra det? — När ers majestät behagar,