Göteborgsposten – 20 januari 1866, sida 2

rättat mig historien ... I alla fall, återtog adelsmannen, — —— EEE REAR och ni sjelf har kanhända hört, hvilket vackert skott han sköt under kungens sista jagt. l — Jag var ej med på densamma, men man har befinner jag att det är en af dessa äfventyrare, som det är så godt om och hvilka ej ha mer än sin värja samt komma till hofvet för att skaffa sig en ställning på vår bekostnad. I Renaud ansåg det klokast att här komma emellan. Han räckte handen åt Puylaurens och helsade allvarsamt på den okände. — Jag har hört allt, min herre, yttrade han med ett bittert men resigneradt leende. Jag har ej rätt att vredgas på er, ty ni vet ej hvem jag är. Men efter ni så väl känner den bourgogneska adeln, är jag lycklig att kunna rekommendera mig med ett namn, hvars höga anseende, hoppas jag, skall för er vara en tillräcklig borgen. — Ni behöfver det ej, för min del åtminstone, svarade ädlingen högmodigt. — Jag vill det likväl, om icke annat så för min egen skull. — Jag bryr mig föga derom, upprepar jag, yttrade. ädlingen i samma ton, i det han gjorde min af att aflägsna sig. — Förlåt, återtog Renaud i det han beslutsamt ställde sig framför honom under det att en synbar blekhet betäckte hans kind; men ni kan ej neka mig hvad jag nu