Göteborgsposten – 20 januari 1866, sida 2

— — — Han anlände sent till balen. Festen glänste i all sin prakt. Damer och herrar voro betäckta af band, spetsar och ädla stenar. Renaud såg i en dörröppning sin vän Puylaurens samtalande med en adelsman, hvars lätt silfverfärgade hår, ädla hällning och högdragna min, tillkännagaf en af dessa gamla hofmän, hvilka sedan lång tid lefvat sig in i hofvets bruk. Renaud nalkades och utan att afbryta samtalet väntade han tills det tagit slut. Puylaurens och hans interlokutör stodo och betraktade det animerade skådespel som balen erbjöd och vände honom ryggen. En mening som den unge officeren af en händelse uppfattade kom honom att spetsa öronen. Han lyssnade. — Således, sade adelsmannen, känner ni knappt denne unge gardeslöjtnant i hvars sällskap jag ofta sett er? — Jag har ej sagt detta, svarade Puylaurens. Jag upprepar att han sedan mycket kort tid är vid hofvet. — Men hvarifrån kommer han? — Från Bourgogne. — Ah! och hans namn? — Renaud de Francheterre. — Det var besynnerligt, yttrade adelsmannen i en ton af lätt förakt. Jag känner hela Bourgognes adel, men detta namn har aldrig kommit för mina öron. — Allt hvad jag kan försäkra er, utropade Puylaurens, är att det är en karl med hjerta och att han skall bana sig en väg i verlden. Jag har sett honom i arbete