Göteborgsposten – 19 januari 1866, sida 2

I samma ögonblick som Boisrobert gick ut genom den ena dörren, inträdde Renaud genom den andra. — Monseigneur, sade han bugande, jag infinner mig på er befallning. I — Sitt ned, min vän, och låt oss språka, sade kardinalen i mycket vänlig ton. — Gerna monscigneur, svarade Renaud. förtjust öfver detta hjertliga mottagande. — Se här er fullmakt, fortfor Richelieu, i det han på sin byrå tog ett underskrifvet och med sigill försedt pergament. Det felas blott en sak på detsamma ... — Hvad då, monseigneur? — Ert namn. Kardinalens kabinett var alltid försedt med tjocka draperier af mörk färg. Med en taktik som var honom egen höll han sig alltid i rummets mörkaste hörn, vändande ryggen åt dagern under det han lät dem han ville fråga stå i klart ljus. Renaud märkte det, men fästade sig ej dervid. — Mitt namn? frågade han; ers eminens känner det Ju Helt nyss anmälde man det med hög röst, såsom jag sjelf hörde. — Det är sannt, men ursäkta mig och framför allt blif ej ond. Jag är ansedd för att veta allt, eller åtminstone bra nära. Nåväl man har sagt mig att ni hette Renaud de Pardailian. — Ers eminens har rätt, och jag äfven. Ännu för sox månader sedan bar jag detta namn, hvilket jag ansåg för mitt. I dödsstunden berättade min mor, eller rättare