följd och hånad, samt sålunda hans religiösa känslor på allt sätt såras? — Man torde kanske härtill svara: Sannolikt; men dermed är icke sagdt, att det vore rätt; man borde med saktmod söka upplysa honom, Rätt så ja; men visdom och sans var aldrig mängdens tillhörighet. Mängden, massan blir dock i detta fall ostraffad, emedan hon är den starkare och sålunda oåtkomlig; men är det väl konseqvent af lagen, söm skall vara ett uttryck af rätten och icke af styrkan, att straffa den enskilde, hvars förgripelser mot mängdens föreställningar nödvändigtvis måste vara mindre skadliga? Hvarför får man i andra vetenskaper siumkomma med huru befängda satser som helst och söka bevisa dem, så godt man kan eller vill, utan ait någon märkbar skada försports deral? Ej ens medicinska råd, som kuuna vara äfventyrliga för lif och helsa. äro underkastade trycksrihotsätal: man anser sig hafva nog af tillfället utt på motbevisningens väg blotta deras vådliga halt. Hvarför ej samma rätt på det religiösa området, der ingen kan med lika god grund påstå sig ensam hafva rätt? Man invänder kanske, att det är den enskildes pligt att böja sig för mängdens åsigt och för, hvad lagstiftningen antagit sasom rätt, åtminstone så mycket, att han behåller sin äsige för sig sjelf. — Nej pass, det är just hvad han icke bör; ty, om alla gjort så, hvar stode vi då nu? Det är just dem, som trotsat gällande föreskrifter och allmänna föreställningssätt, vi hafva att tacka för hvarje rening af de religiösa begreppen. Och dessa relormatorer, at hvilka en och annan, i lifstiden förföljd, efter döden egnats gudomlig dyrkan, de talade minsann icke i hofmannaspräk om de söreställningssätt och institutioner, de bekämpade. Man fordrade vål äfven af dem en viss grad af aktning för sin tids fördomar; men de svarade i både ord och handling, att — detta våld är icke möjligt för den, en långlig vana lär att le åt allt, hvad som är löjligt, och straffa allt, hvad straffbart är. Stockholms stadsfullmäktige förehade sistl. Tisdag frågan om medels anskaskande till bekostande at de expropriationer och vidtomfattande arbetsföretag, som blitvit för hufvudstaden dels beslutade, dels ifrågasatta. Eftor D. N. meddela vi soljande reterat at sörhandligen derom: Drätselnämnden hade i sitt utlåtande öfver ämnet fixerat den härsöre erforderliga länesumman till 6 millioner. Beredningsutskottet hade nedsatt beloppet till 4) millioner, och, med afseende på de dåliga konjunkturerna för närvararde, hemställt att 14 million måtte upptagas i form af tillfälligt lån, och 3 millioner såsom amorteringslån, samt att en delegation af 3 fullmäktige skulle utses lör att underhandla om och afsluta dessa lån. För den händelse att olika tankar om de erbjudna lånens antaglighet skulle göra sig gällande inom delegationen, hade utskottet föreslagit tillsättningen af en nämnd, bestående af tolf medlemmar, till hvilken lånefrågorna kunde hänskjutas Det tillfälliga lånet skulle återbetalas med en tredjedel vid hvartdera af 3:dje, 4:de och 5:te årets slut. Amorteringslånet skulle återgäldas under en tid af högst 40 år genom en med lånegifvarne öfvercnskommen annuitet. Under diskussionen i detta ämne, som var liflig och långvarig, uttalades de mest olika asigter. Till försvar för utskottets mening yttrade sig hrr Wallenberg, Weser, frih. Skogman och Dufva. Den förstnämnde ansåg utskottets utlåtande vittna om mycken. sparsamhet. Om man befullmäktigar några personer att upplåna erforderliga pengar i det ögonblick då konjunkturerna äro gynnsamma, vinner man en ofantligt stor fördel. Penningställningen förändras oupphörligt, och om den snart blir bättre än den nu är, hinner den åter försämra sig, innan alla de formalitetor, som föregå och åtfölja ett stadsfullmäktiges beslnt, blifvit iakttagna. Rådman Weser framkastade den satsen, att det tydligen var utskottets mening att, sedan det temporära lånet blifvit begagnadt för de oundgängligaste utgifterna, skulle amorteringslånet användas till betalande af detta lån, och att således det af utskottet föreslagna lånet egentligen blott utgjorde 3 millioner. Kapten Nerman föreslog att lånesumman skulle bestämmas till 2,350,000 rdr. Han stödde sin mening derpå, att de 600,000 rdr, som i betänkandot tagits i beräkning för hamngatan längs Ladugårdslandsviken, kunde nedprutas till 400,000 rdr, om man anlade träkaj i stället för sådan af sten, och att det vore olämpligt och oegentligt att på förhand upplåna de två millioner, som voro beräknade för ännu ej beslutade arbetsföretag, då det ju kunde hända att flera af dessa aldrig blefve af Konsul Davidson förklarade sin tanke vara att man nu borde besluta upptagandet af det tillfälliga och till bättre tider uppskjuta afgörandet om amorteringalänet. Med honom förenade sig hrr L. J. Hierta, Dalman, Billbergh och von Koch. Hofrättsrådet Montelius ansåg att man nu skulle upptaga det temporära lånet, men besluta om det andra, sedan man fått de ärenden afgjorda, hvaraf derns storlek beror. Herr Ekman ville att man icke skulle låna några pengar alls. Vid anställd voteriug utföll fullmäktiges beslnt i enlighet med utskottets hemställan. 56 röster voro för och 27 emot. De ändamål, hvartill det sålunda beslutade 42millionerlånet skall användas, äro: 1) för expropriationene.. 932,975. 2) för jernvågens förflyttning till Djurgården. . . . .... 364,200. 3) för stadens vattenledning..... 1,709,225. 4) för hamngatan längs Ladugårdslandsvikenren.. 600,000. 5) för dräneringsarbeten å östra delen af Norrmalm . . .. ss sc 3050, 000. 6.) för nedanstående af hrr Stadsfullmäktige ännu icke beslutade, men enligt utskottets åsigt nödvändiga arbetsföretag, nemligen: a) anläggande af ytterligare en bro öfver Norrström . . . 550,000. b) nya sjukhusbyggnader för den kommunala fattigsjukvärden.... 800,000. c) ombyggnad af kurhuset-. se 130,000. d) utvidgade lokaler för stadens domstolar och verk . . . ss s s 200,000. e) kajmur från gamla slussen utefter stadagårdshamnen ses rs 334, 000. f) ombyggnad af Gamla Kungsholmsbroa.... 160, 000. Sum 4, 638, 225. Nådäår. K. M:t har beviljat tvenne extra nHast 2t aa lhamminiatarn R ( UÖLSåsga after