Göteborgsposten – 19 januari 1866, sida 1

—OcAAAA jag ej sagt dig och som du är okunnig om; det är att den korrespondens jag uppdragit åt honom att bemäktiga sig är den som blifvlt förd mellan Gaston och M:me de Lusigny. Jag vet bestämdt genom miva spioner, hvilka äro i deras tjenst, att dessa bref äro fulla af skämt och speord öfver Anna af Österrikes ofruktsamhet, öfver konungen, hennes gemål, öfver mig sjelf ... — Jag börjar förstå! yttrade Boisrobert. — Jag hade likaledes erfarit att Gaston förkunnat M:me de Lusigny att han i hemlighet skulle komma och göra ett besök hos henne när hofvet begaf sig till Fontainebleau, och att han sjelf skulle återtaga dessa komprometterande bref. Jag hade omtalt alltsammans för konungen, hvilken, nu liksom alltid, fordrade att jag skulle lemna honom bevis på saken. Dessa bevis skulle jag nu haft i handen om det ej varit för den olycksaliga mellankomsten af en man om hvilken jag blott är till hälften underrättad. Men om jag nu haft dem i mina händer, om jag, genom att förhindra Monsieur från att återkomma till Fontainebleau, hade kunnat bevisa konungen att jag sagt sanning, att hans bror tillochmed i detta ögonblick vore hos sin mätress, med ett ord om jag hade lyckats, så skulle Gaston varit helt och hållet öfverlemnad åt mitt godtycke. Richelieu hade blifvit lifvad under det han utvecklade sin plan för Boisrobert. Hans röst, hans åtbörder läto tydligt märka hvilken ärelystnad som gnagde hans inre. — Och sålunda, tillade abbåön, skulle Monsieur, som