Göteborgsposten – 17 januari 1866, sida 1

ör den ädle gretvens afstyrkande är endast ar den synpunkt anmärkningsvärdt, att han lymedelst underkänner konungens, dees regerings, det öfvervägande flertalets bland roprezentationen och slutligen hela svenska folkets öfrigt omdöme. Ni srägar måhända: hvem ir då denne djupsinnige tänkare, denne kritiker med de stora anspråken på ofelbarhet i omdöme? J0, grefve Oxenstjerna har i några år varit anställd som bibliotekarie för konungens enskilda boksamling, och derjemte tjensteman i riksarkivet. Genom den törstnämnda besattningen stod han konungens person ganska nära. Då Posttidningen ombytte hufvudredaktör, lemnade sil. d:r v. Qvanten, som var konungens vice bibliotekarie, medarbetareskapet i nämnde tidning, och erhöll såsom soulagement ordinarie bibliotekarie-befattningen, sedan grefve Oxenstjerna erhållit ett nytt prof på konungens bevågenhet, i det han utnämndes till kabinettskammarherre hos drottningen, hvarigenom grefven erhöll högre rang än hans chef riksarkivarien. Emellertid tvekade samme grefve alldeles icke att denne sin chef till behag stämpla det af konungen lifligt omfattade representationsförslaget — såsom oduwgligt, förlitande sig på konungens humanitet, men fruktande riksarkivariens allmänt kända ofördragsamhet. En mindre human konung än Carl XV skulle sannolikt aflägsnat en privattjenare — ty annat äro ej hoffunktionärerna — hvilken skickat sig så som grefve Oxenstjerna. Baron Klinckowström åter förordade den ofta nämnda godtköpsupplagan, emedan han iwoppades i den digra luntan skola ligga frö ull den bristfälliga riksdagsordningens uppväfvande i framtiden. IIär se vi den fullt utbildade reaktionären, som drömmer sig en statskupp, ståndens återinförande, med thy åtöljande ståndssplit och voteringstrassel. Stackars friherre! Hans dröm torde ej bli någon verklighet; men gerna må han på sitt vackra Stafsund, konfererande med sin granne excelensen Ihre på Ekebyhof, räkna ut året, dagen och timman, då det gamla Sverige skall störta rillhopa, undergräsdt at en statsförfattning, som gjort vårt land mera ryktbart och högaktadt än alla de blodiga segrar som våra förfäder vunnit. Det ofta väckta, lika ofta förkastade förslaget om oäkta barns rätt till arf efter moder har bisallits af adeln och bondeståndet, men förkastats af presteståndet (i sedlighetens namn naturligtvis) och återremitterats af borgarståndet. Om nu lagutskottet vidhåller sitt förslag, och borgareståndet derefter, såsom sannolikt är, äfven vidhåller sin åsigt, så blir resultatet deraf att de oäkta barnens arlsrätt undanskjutes än ytterligare. Till detta resultat har då häradshöfding Carlen i främsta rummet bidragit. Denne djupsinnige navigatör på den juridiska insjön, för det absoluta, kunde ej gilla den lagredaktion som utskottet föreslagit, (han sitter nemligen icke i lagutskottet) han höll ett obeskrifligt lärdt tal i ämnet, han understöddes af hr Isberg, och pluraliteten, häpen öfver så stor vishet, återremitterade, som sagdt är, betänkandet. Den förre talaren hade väl också blicken fästad på det blifvande justitieombudsmannavalet. Ett tal i den högre juridiska stilen kan man väl bestå, om det resulterar en förflyttning från det anspråkslösa Strengnäs, der talangen så föga uppskattas, till hufvudstaden, der högsta domstolen är belägen. En ganska animerad diskussion i presteståndet egde rum med anledning af professor Ribbings motion om prebende-pastoraternas indragning. De högvördiga ansågo detta törslag innebära ett attentat mot kyrkan, väl förståendes icke i prebendepastoraterne, utan