Göteborgsposten – 16 januari 1866, sida 1

.i ss7 5 14— — — — — — hang med tullfrågorna — hvilket yttrande gaf frih. Klinckotström anledning att kasta sig in på frågan om franska traktaten, sägan de, att genom nuvarande tulltaxa möjligheten för landet att producera bränvin blifvit nästan tillintetgjord, under det att tillverkarne al fransk sprit nåstan fått monopol derpå (!). Han trodde icke, att de svenska bränvinstillverkarne skulle med förhöjd skatt — såsom den k. propositionen bestämmer — kunna täfla med de franska sprittillverkarne, hvilka tillverkade sin vara af affall vid vinberedningen och af hvitbetor. Om fransmän tillverkade bränvin af öfver 21 och ända upp till 70 å 80 grader, så skulle de kunna hit-införa det såsom vin mot 14 öre i tull, och genom att sedan utspäda det härstädes, sknlle det kunna säljas till i3 af hvad endast skatten utgör, ett förhållande som skulle föranleda ingenting mindre än den svenska bränvinsbränningens totala undergång, en förlust för statsverket af 10 millioner, hvaremot hr von Koch anmärkte, att franska fördraget lemnar oss full frihet att bestämma tull på allt annat bränvin än vindrufsbränvin eller kognac, i afseende på hvilken han upplyste, att vindrufsbränvin nu vore billigare än någonsin, på grund af drutsjukan, men ej skulle kunna konkurrera med svenskt sädesbränvin. Det med Sverige ingångna fördraget skiljer sig dessutom i denna punkt från alla andra fördrag, som Frankrike ingått, derigenom att Frankrike i denna punkt gjort undantag till vår förmån till följd af de inskränkningar, som ofta nämnda näring här är underkastad. Den k. propositionen går ut på, att sätta oss i tillfälle att skicka bort en del af den skadliga varan till andra länder, der man är mindre fallen för att missbruka den än här. Åtskilliga bränvinsbrännare hade ock sagt tal., att bränvinsbränning vore en för vårt land ganska naturlig näring, och vi skola kanske en gång få fabriker, som kunna förse hela verlden med sprit. Frih. Schulzenheim uppträdde törnämligast mot den föreslagna tillökningen i skatten (15 öre således inalles 75 öre pr kanna), som skulle draga 3 och en half mill. rdr ur hufvudsakligast den arbetande klassens fickor, hvilket ej öfverensstämde med det myckna ordandet om konsumenternas rätt. Landsh. grefve Liljencerantz ansåg det skola bli nästan omöjligt att bränna bränvin efter det franska fördragets antagande, och ville uppskjutande med mera omfattande ändringar. Efter ytterligare ett par yttranden slutades diskussionen, hvarefter propositionen jemte anförandena remitterades till bevillningsutskottet. Borgareståndet har utan anmärkning remitterat den k. propositionen till vederbörligt utskott. Inom Bondeståndet föranledde frågan någon diskussion. Johan Andersson från Elfsborgs län begärde först ordet samt uppläste ett anförande mot propositionen. -Bjerkander anförde, att vid 1853 års riksdag, då den förhöjda beskattningen beslöts, hade man sörespegat representationen, att tillverkningsbeloppet skulle derigenom minskas. Så hade ock skett till en början, men sedermera hade det ånyo stigit. Tal trodde, att om skatten för tillverkn. höjdes, men tullen nedsattes, skulle väl tillverkningen minskas, men icke förbrukningen, ty följden blefve, att bränvin i så fall komme att införas från utlandet. Bränvinstillvorkn. kan blott idkas om vintern, få skola begagna sommaren. Trodde bränvinsutförsel ej skola komma att ega rum, emedan råvarorna derför äro för dyra. -Medin och Forsbäck klagade öfver jordbrukets stigande förtryck. Bränvinstillverkningen hade förut alltid varit förenad med jordbruket, men hade på senare tider alltmera blifvit en fabrikshandtering. Med nu föreslagna skatteförhöjning blefve bränvinsbränning omöjlig, och endast affärsmannen skulle draga nytta af borttagandet af maximum i tillverkningen, ty han kunde vid låga priser i utlandet införa spanmål och kasta den i bränvinspannan, hvilket åter vore omöjligt för landtbrukaren. Flera ledamöter tem esk EEE