Göteborgsposten – 15 januari 1866, sida 2

Vid dessa ord attorkade Renaud en tar och qväsde en asnyftning. — Ja, sade han bittert, jag var för mycket lycklig. VIII. Hvad man kan lägga i en korg. Renaud frigjorde sig hastigt från denna ögonblickliga svaghet. När han ater upplyfte hutvudet sag han Puylaurens som betraktade henom med rörelse. — Tack! utbrast han i det han räckte honom handen. Det är ingenting De ord som min mor uttalat hade uppskakat mig ocrhördt. Jag närmade mig henne med orolig nyfikenhet, — Ehuru vi siro at tillräckligt god familj, forttor hon, och Pardaillanska slägten är en ar de noblaste och iäldsta i Frankrike, är det mö ligt att din börd är ännu mera lysande, och jag skulle vega ett brott om jag för dig dolde sanningen; ty stora irebevisningar åro dig kanske förbehallna, om du någonsin atertinner dina för illddrar. — Min börd? ... mina föräldrar? .. sragade jag ytterligt förvånad. : — Afbryt mig ej Renaud, återtog hon. Och framför allt var öfvörscende mot oss. Att jag ej förr yppat den hemlighet som rör dig, dertill är var kärlek skulden. Herr de Pardaillan var den siste af sin ätt, och hans käraste önskan då han gifte sig med mig var att sa en arfving