Göteborgsposten – 13 januari 1866, sida 1

Efter en högeligen sorglig period af olidlig mulenhet och spleen-framkallande regndusk, behagade ändtligen Thorsdagen på morgonen Phockus Apollo att i all sin glans framträda för en förvånad mensklighet. Och det kundo i sanning vara tid på! Detta ideliga traskande i regnpussarne hade ådragit större delen af vår idoga stads befolkning en permanent snufva och bröstvärk, och den mest välklingande organ i verlden hade förvandlats till en rosslig och täppt munart af den mest komiska beskaffenhet. Den artigaste kavaljer såg sig nödsakad att bjuda upp sin dam i ordalag af denna klangfärg: ÅBabsell! vågar jag adhålla obb bazurkad? och menniskornas anleten och humörer voro ungefär lika surmulna som firmamentet. Så kom ändtligen Thorsdagen med litet sol och, hvad mera och bättre var, på aftonen medförde den äfven ett snöfall, hvilket gjorde att man redan tidigt i går på morgonen blef i tillfälle att få höra den trefliga bjellerklangen, som så väl harmonierar med ett snöbetäckt nordiskt vinterlandskap. Att se hade sig deremot en smula svårt vid samma tid, i det naturen under några timmar var betäckt af en så tät och oigenomtränglig dimma, att man svårligen kunde skåda ens några alnar framför sig. Vid solens uppgång hade man med anledning deraf tillfälle att bevista ett lika vackert som ovanligt skådespel. Det var först långsamt som den kunde genomtränga de hvita sparlakanen omkring naturens ännu jungfruligt rena bädd, och under en promenad, t. ex. utefter Norra Hamngatan, kunde man iaktaga de vackraste strålbrytningar och ljuseffekter, Utefter hela Östra Hamngatan föllo solstrålarne klara och glänsande, förvandlade snöväcket till en praktfull väfnad af silfverskir, öfversållad med briljanter, och delade dimmorna, hvilka likt guldkantade slöjor skingrade sig och försvunno under det att öfver nejden rundtomkring ännu hvilade den gråblå, halft violettfärgade molnstod, genom hvilken man kunde skönja solen, som i detta ögonblick mera liknade den planet, hvilken af henne vigilerar sitt ljusförråd för året — eller månen. Men så småningom skingras mörkret öfverallt, dimmorna fly och öfver det safirblå fästet länkar solguden sitt gnistrande eldspann. Så genombröts en gång kaos skuggor vid Skaparens mäktiga: Yarde ljus! af de strålar, hvilka skulle väcka verldsalltet till lif, så skall en gång glansen från den Högstes tron falla ner i grafvarnes natt.