Göteborgsposten – 11 januari 1866, sida 2

— Mycket bra, min bror. Hvad mig beträffar så skulle jag gerna vilja ätoga mig den saken om ni samtyckte att afstå den unge adelsmannen till mig. — Det skulle jag med glädje göra, Sire; men ers majestät har så många tillgifna hjertan omkring sig... — Jag förstår, Gaston ... jag förstår, utbrast konungen. Det vill med andra ord säga att ni skulle tycka bättre om att behålla honom, är det ej så? Må vara. Jag vill äfven gerna tro att ni och era ädlingar äro mig uppriktigt tillgifna. — Tvifla ej derpå, Sire, svarade Monsieur med en bugning. — Det är bra! återtog Ludvig hvars ansigte hastigt mörknat. Jag vill emellertid göra någonting för denne unge ädling ... vi skola framdeles tala derom ... Till häst, mina herrar! tillade han vänd mot hofmännen. Under tiden hade jägare och hundar anländt till skådeplatsen för denna scen. Konungen satte sin häst i galopp och aflägsnade sig. Efter honom följde hela skaran af fjäderbeprydda hofmän, hvars uppmärksamhet helt och hållet koncentrerade sig på den person som genom denna oväntade händelse blifvit framsatt i ljuset.