Göteborgsposten – 9 januari 1866, sida 2

Dcras hästar voro betäckta af skum och bevisade att ryttarne hade med cen viss ifver deltagit i jigten. För att gifva de ädla djuren någon hvila, hade adelsmannen och damen låtit dem gå i skridt. — I sanning, herr grefve, yttrade damen med en frisk och skämtsam röst, jag tror att vi ridit vilse. — Jag fruktar det också, min hertiginna, men jag är ej ledsen deröfver. — Men jag är deremot mycket ledsen, ty jag känner icke denna ofantliga Fontainebleauskog och skulle alldeles ej kunna återfinna vägen. — Frukta ingenting, fru hertiginna, jag känner den deremot förträffligt och jag ansvarar er för att ni ej löper någon fara. — Ni känner den, säger ni? Men då är det ju en snara i hvilken ni lockat mig. — Jag kan ej ljuga, m:me, och är således tvungen att medgifva riktigheten af er beskyllning. — Ni ser saledes, grefve, att jag här löper flera faror än ni velat medgifva. — Lugna er, jag är blott den ödmjukaste och tillgifnaste af edra tjenare. — Nåräl, då befaller jag er att stiga af hästen och gifva mig er hand. Det skulle göra mig ett nöje att vandra på denna tjocka gräsmatta. — Med fara att väta ned denna täcka lilla fot i daggen? — Åh, oroa er ej derför, yttrade hertiginna leende.