Göteborgsposten – 9 januari 1866, sida 1

beröfva sig sitt land. Times är mycket upprörd härötver, ty, menar det stora bladet, det fanns knappt 60,000 maoris, och dessa hade tillräcklig plats på den mindre ön. Nyseeländarne påstå å sin sida att det land, som de sedan några århundraden besutit, är deras egendom. Times förnekar deremot, att de infödda kunna kallas infödda. De ha invandrat på dessa öar, påstår citybladet. Det är ej uppgifvet i hvilken historia denna uppgift meddelas — måhända i de böcker af Tacitus som gått förlorade. I korthet sagdt: nyseeländarne vilja icke det ringaste vika tillbaka, såsom Times åstundar. Måhända är orsaken till denna vägran den, att man af erfarenheten vet, det man sedan skulle få vika tillbaka alltjemt. Dessa maoris, en kraftig, förståndig menniskorace, understå sig att med väpnad hand försvara hvad de anse som sin egendom. Ehuru de, såsom Times påstår, knappt kunna ställa 10,000 krigare i fält, och engelska regeringen till Nya Seeland skickat 10,000 man af sina bästa trupper, försedda med alla europeiska uppfinningar för menniskors utrotande, synes dock kriget ej vilja taga slut. Detta beror derpå, menar Times, att det föres med för mycken mensklighet. Det stora verket att göra de intödda oskadliga, anser Times att man lugnt kunde öfverlemna åt de engelska kolonisterna. Man vet huru dessa kulturens målsmän bruka förfara. De betrakta de infödda som vilda djur och skjuta ned dem hvarhelst dessa olyckliga visa sig. I stället för att använda detta förträffliga medel har engelska regeringen sändt trupper till Nya Seeland, hvilka skola intöra ett ordnadt förfarande med krig och fred, landafträdelser m. m. Detta beror på, såsom Times mumlar mellan tänderna, det dumma patrasket, filantroperna i England, hvilka ständigt antaga sig de inföddas sak mot de britiska intressena. De inbilla sig, att ett så klokt och krattigt tolk som mao.1stammarne icke nödvändigt behötver att liksom rödskinnen utrotas af invantrande europeer, utan att båda racerna skulle kunna fredligt existera bredvid hvarandra. Derar komma sig de många onödiga omständigheterna, som man gör med maorierna. Kriget, hvilket förliden höst ansågs slutadt, fortsar, och maorierna ha nyligen mördat en engelsk ambassadör, hvilken på deras egen begäran blifvit afsänd att underhandla. Det är ej fullt gilvet, att maorierna skola erkänna riktigheten af detta påstående — vi höra ständigt blott den ena parten. Men så mycket är klart, att Times ej i Australien är en lika vredgad vedersakare af maktteorien, som tidningen eljest låter påskina. Den uttalar i afseende på Nya Seeland mycket cyniska å-igver. De filantropiska narrspelen måste upphöra. Man måste uppgifva det reguliera krigtörandet med generaler, som mottaga sina ordres från London och äro regeringen samt parlamentet räkenskap skyldige. De europeiska trupperna kosta alldeles för mycket penningar. Man måste öfverlemna saken åt kolonisterna, såsom de också sjeltva begära och de skola snart föra den till slut. Slutet blir dock mycket blodigt och om man ötverlemnar striden åt de förbittrade invandrarne, hvilka blott betrakta maorierna som vilda djur, så skall snart dödssången ljuda öfver den siste maorierns graf och Nya Seeland vara lugnt. Man vet att Times söker göra sig till försvarare för britisk brutalitet. Tilldragelserna på Jamaika voro icke (och äro ännu ej) på långt när utredda, då Times redan hade till bands ett fördömande utlåtande öfver negrerna samt öfver presterna och filantropisterna, af hvilka negrerna uppviglas. Tidningen förfor dervid så öfveriladt, att den förklarade otillbörligt att under den undersökning, som i sa