Göteborgsposten – 8 januari 1866, sida 1

Knappast hade han uttalat dessa ord förrän hans egen häst stupade omkull. — Hvad vill detta säga? utbrast Laffeymas som var nära att falla ur sadeln. Hans häst reste sig upp och alla tre gåfvo sina hästar sporarne. Oaktadt detta rörde sig de arma djuren allt långsammare och långsammare framåt, och då de hunnit ytterligare tvåhundra steg stannade de alla tre nästan samtidigt. IIvarken sporrarne eller deras ryttares energiska svordomar kundo förmå dem att röra sig ett steg framåt. DEsgillys häst föll ned som om den varit en litlös kropp. Ryttaren reste sig upp helt förvirrad, då i detsamma Boistordu drabbades af samma missöde. — Det är för besynnerligt! mumlade Laffeymas och hoppade ur sadeln. Förbannelse! utropade han plötsligt, detta verksamma narkotiska medel som jag hade bestämt åt våra fienders hästar har gifvits åt våra egna! ... Se der orsaken hvarföre den der Andrå försvunnit ... men hvem har då kunnat? ... Ah! han, det är ännu en gång han! Han har följt mina steg! Ja, der har jag det... Olycka öfver dig, oförsigtige yngling! Klockan var tio på aftonen. Laffeymas blickade omkring sig. Ingen menniska syntes till; intet ljus lyste så långt hans ögon kunde nå, undantagande firmamentets tindrande stjernor. Hvad var att göra? DEsquilly och Boistordu hade ötverväldigade af ruset sträckt ut sig på marken och sofvo insvepta i sina kappor. Laffeymas följde deras exempel. — De skola komma ... mumlade han i det han till