Göteborgsposten – 4 januari 1866, sida 2

lätisinnigt. Åt hvems hästar ämnar du dessa två korgar hafra? — Den ena år för nådiga herrarnes hästar, den andra för de tre adelsmäns som anlände hit en stund innun herrarne kommo. — Nåväl följ mig, befallte Renaud, ty våra hästar ha en lång vig att tillryggalägga och jag vill vara nårvarande då de utfodras. Andre tog korgarne under sina båda armar och gick mot stallet. Renaud förlorade honom ej ur sigte. — Nej, utbrast han slötsligt i det han tog Andre i armen. Gif den torra hafran åt våra hästar, den fuktiga åt de andra. — Hvad betyder det? sade Andrå som beredde sig att hälla ut hafran framför hästarne. — Jag vet att det betyder föga; men jag vill hafva det så, svarade Renaud i en ton som ej tälte gensägelse. Andrå började darra då han i adelsmannens ansigte läste den oböjliga beslutsamhet som uttrycktes deri. Då han tvekade att lyda, fattade Renaud tag i honom och skakade honom kraftigt. — Du döljer någonting för mig, sade han. — Jag besvär er, nådige herre ... — Tala, eller dödar jag dig som en hund! utropade Renaud i det han höll mynningen af en pistol framför hans bröst. — Nad, herre! utbrast Andråe och föll på knä. — Svara. Hvad har händt?