Göteborgsposten – 4 januari 1866, sida 2

det! svarade Andre med en röst som darrade at förskräckelse. — Jag skall säga er sanningen, herre, jag svär Jag var 1 rummet hårintill sysselsatt med att uppmäta hatra, då en herre kom in och föreslog mig att förtjena tio pistoler om jag ville gifva era hästar den hafra ni här ser. Tio pistoler ... det är mycket för en stackars fattig sate som jag! Jag antog tillbudet. Da drog han upp ur sin ficka en fliska fylld med en rödaktig vätska och hällde hälften deraf i denna korg samt befallte mig gifva deraf åt era hästar. — Hvad är detta för en vätska? — Jag är okunnig derom, min herre. — Hvem var denne man? — En uf de herrar som anlände hit före er. Det var han som kom ensam. — Godt, sade Renaud med köld. Jag gifver dig ytterligare tio pistoler för att du låter dessa adelsmäns hästar äta af den hafra som du bestämt för vara, och jag dödar dig om du ej lyder på ögonblicket. Välj. — Jag lyder, nådig herre, svarade Andrså som reste sig upp i det han lät höra en djup suck. Renaud vakade ända till slutet öfver att hans befallningar blefvo ätlydda. Derefter, sedan hästarnes utfodring var slutad, gaf han tio pistoler åt Andre som mottog dem med mycken tilltredsställelse. Gastons betjent som sutit på några bundtar hö och med vidöppna ögon betraktat denna scen hade ej yttrat ett enda ord under hela uppträdet.