Göteborgsposten – 3 januari 1866, sida 1

Han återkom inom några ögonblick. De tre kavaljererna svingade sig upp i sadeln. — Har ni någon hög beskyddare vid hofvet? frågade under vägen den okände ädlingen. — Ingen, min berre. — Och till hvilket parti hör ni? Konungens eller kardinalens? — Finnes det då två herrar i Frankrike? frågade kenand med förvåning. Då Puylaurens och hans hemlighetsfulle följeslagare hörde denna fråga vexlade de ett leende som uttryckte ott visst medlidande. — Han har rätt, mumlade Puylaurens, det finnes blott en och det är ... — Konungen sade Renaud beslutsamt. — Väl sagdt, min unge vän! utropade den maskerade ädlingen. Men hör på. Jag är ej konungen men jag är af tillräckligt hög börd för att kunna erbjuda er en officersgrad i min tjenst. Vill ni antaga den? Visserligen! svarade Renaud allt mer och mer förvånad ; men med hvem har jag då den äran ... Vid dessa ord aftog ädlingen sin mask och betraktade leende den unge kavaljeren. — Man kallar mig Gaston af Orleans, sade han. Tror ni att jag är af tillräckligt god familj? — Oh! monseigneur! ... stammade Renaud förvirrad i det han vördnadsfullt blottade sitt hufvud. Under denna tid hade de tre kavaljererna hunnit till till stora landsvägen och natten hade blifvit ganska mörk.