Göteborgsposten – 2 januari 1866, sida 1

tretio der nere, och somliga se ut som vaktmästare — yttrade en trodig matrona som skaffat sig entrå till åhörareläktaren i riddarhussalen och som derföre styrt ut sig i hatt, vinterkappa och muff, lämplig för en nordpolsexpedition. Tst! tst! blef enda svaret, som alls icke tillfredsställde den hederliga gumman. Verkliga förhållandet var också, att riddarsalen i går var ganska svagt besatt. Men julen i hemmet är ju mycket trefligare. Krigsfiskalen frih. Ärmselt var alls icke nöjd med lagutskottets förslag att efterlefvande make skulle få ärfva den aflidna makans qvarlåtenskap, då ingen närmare arfvinge finnes: det vore hvarken rättvist eller billigt att den efterlefvandes arfvingar kunde få arf som borde tillfalla ststen eller kommunen. Friherren undvek dock att pröfva rättvisan och billigheten af dana-arfslagen. Justitiekansleren v. Koch förmälte, att då han ej kunde upptäcka någon af lagutskottets ledamöter, som rätteligen borde försvara förslaget, så ville han upplysa att stadgandet tillkommit under förutsättning att den aflidne makan, om tid och tillfälle gifvits, sannolikt skolat upprätta testamente till den efterlefvande maken. Men frih, Armfelts mening segrade. Vidare ordades åtskilligt om det af ekonomiutskottet afstyrkta förslaget att ersättning af staten skulle erläggas då hus bletve flyttade som stå på mindre afstånd än 100 alnar från jernväg. Afstyrkandet försvarades af tre grefvar, men klandrades af en grefve och två friherrar, hvilka yrkade på återremiss, dock utan framgång. I presteståndet såg det mycket torftigt ut. Sången: Min gerning nådigt skåda gick knaggligt, ty endast sexton gerningsmän voro tillstädes och ingen riktigt vid röst. Deremot blefvo Åalla saker i enighet, sämja och kärlek afgjorda, precist som riksdagsbönen antyder, Borgarståndet, också ytterst fätaligt, öfverraskades af sin talman med en ny alukotion. Hr Schwan har på sista tiden tått en riktig mani att hålla tal i den högre stilen, och det skulle knappast förvåna mig, om Svenska Akademien forflyttade sin ledigblifna adertonde fåtölj in i hr Schwans sängkammare. Han yttrade: ÅBorgarståndet kommer ej att öfverlefva ett nytt ärsskifte — paus, men inga suckar. Derefter välsignade han ståndet, och ordade åtskilligt om ötverseende, Ävälvilja och bevågenhet. Hr Rinman grep sig an och svarade. Han är visst ingen talare; men sekreteraren drager nog försorg om att talet blir vackert i protokollet, som går till efterverlden. De nio tiondedelarne af svenska folkets representanter voro mindre talrika än talföra. De hade alls icke legat af sig under julveckan. Rydström var alls icke belåten med lagutskottets äktenskapsförordsbetänkande och sick illa åt lagutskottet, men tyckte till slut att det ej lönte mödan lappa på den gamla törslitna civillagen, och så var den saken afgjord. Hörnfeldt var ändå mindre nöjd dermed att hans förslag till ändring i lagens stadgande angående giftorätt i bo af lagutskottet stukats. Dertill fick dock det nuvarande representationssättet uppbära skulden — och dervid är det vandt — men i alla fall så fanns i betänkandet många inkonseqvenser, och enär utskottet bland sina afslagsmotiver åberopade den franska lagstiftningen, så varnade han för de franska moderna, förmenande att vi borde stå på egen grund. Svensn sade rent ut att lagutskottet förlorat förtroendet, — men sådant oaktadt återremitterades betänkankandet, så att utskottet blef stäldt på förbättring. Landssekreter Treffenbergs motion rörande förändringar i landshötdingeinstruktionen rönte i viss mån bifall, dock ej i den punkten, som alsåg att landssekreteren skulle af sin AR 18289 333.